Motsägelser som bär frukt

Jenny Högström om Naima Chahbouns ”Äpplen och päron”: ”En skämtsam diktsamling. En rak diktsamling.”

Publicerad 2019-10-13

Naima Chahboun (född 1980) är poet, kritiker och statsvetare vid Stockholms universitet.

Ett bokomslag kan säga så mycket. Särskilt om boktiteln lyder Äpplen och päron samtidigt som det som avbildas på omslaget är fikon, hämtade ur botanikern Gallesios verk Pomona Italiana. Det är exakt med sådana paradoxer som Naima Chahboun, poet, kritiker och statsvetare laborerar med stor finess.

För den oförvägna debutdiktsamlingen Okunskapens arkeologi från 2011 belönades hon med Katapultpriset. Och hon har knappast tappat greppet sedan dess.

Äpplen och päron är en lekfull och vindlande diktsamling. En skämtsam diktsamling. En rak diktsamling. En expansiv och existentiell diktsamling som från första stund drar in och knådar ihop klichéer från sagan, myten, talspråket, vetenskapen, politiken och populärkulturen. Äpplen och päron är en månghövdad och motsägelsefull historia.


På en skrivarskola fick jag en gång rådet att skriva innan Freud. Det retar fortfarande gallfeber på mig, för det tycker jag inte alls man ska göra. Syftet var förmodligen att vara mindre självmedveten och släppa kontrollen liksom, men jag tänker att då tar jag hellre en viss typ av analytiskt, teoretiskt och kritiskt tänkande in i skrivandet, in i poesin. Innan Freud skulle i vilket fall inte Naima Chahbouns essäistiska tankedikter finnas – även om hon själv snarare refererar till Descartes.

Ibland tänker jag att de kanske är för smarta och fiffiga för sitt eget bästa, att poeten liksom inte kan låta bli en snygg ordvändning eller associationsbana – lite som en patologisk ordvitsare – och att paradoxerna tenderar att blir självgenererande (”vår enda omöjliga utväg”). Men till skillnad från poetiska släktingar som UKON eller Pär Thörn, vars konceptuella dikter ofta driver utsagor och sanningar till sin spets med viss frenesi, upprätthåller Chahboun en sorts resonerande lugn.


Okej, så vad handlar dikterna om? Vad går så att säga paradoxerna ut på? Boktitelns ”äpplen och päron” syftar på uttrycket att man inte kan jämföra äpplen och päron. Men, skriver Chahboun: ”Som om det bara gick att jämföra saker som är likadana.” Gränsdragningens problem är också kunskapens problem och en kunskap kan stå i vägen för en annan. Finast är det kanske formulerat i den här dikten: ”Är persikan djur eller människa? Blunda // och gissa. Vila i ovisshet, kind mot kind.”

Äpplet spelar många roller i den här boken (till skillnad från det stackars päronet, som bara får vara med i egenskap av negation): det är kunskapens frukt, det är Newton, Wilhelm Tell, Snövits förgiftade äpple i sagan, en granat som kastas in genom ett fönster (granatäpple). Och så, i en pastisch på Magritte: ”Ceci n'est pas une pomme”.


Nej, det är såklart inte bara frukt det är frågan om, eller om kunskap, utan också om gränsdragningar mellan människor: genus, klass, religion, etnicitet, språk, nationer. ”Det finns ju gränser” som någon säger överslätande. Här har dikterna en otvetydig etisk dimension – utan att det känns tillkämpat. Chahboun skriver:

”Är den stora tragedin de onda / människornas fattigdom, eller de goda människornas / ondska? Eller är det verkligt tragiska att alla, / faktiskt alla, vet?”

Jag vill mena att det är en retorisk fråga.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln