Barnsligt roligt med ett långfinger upp i himlen
Underhållande och vasst av Maurizio Cattelan på Moderna museet
Publicerad 2024-03-19
Det är färre som går på Moderna museet nu än i mitten av 2010-talet. Alltså sist det kostade en slant. Det lär inte finnas en enskild förklaring, men en av dem kan vara en något mer blygsam utställningsfart. Under senare år har stort utrymme ägnats idén ”konstnär plockar ur samlingen och visar också en del egna verk”.
Det är inte dumt att lufta samlingarna och samtidigt låta dem gå i dialog med en specifik konstnärs verk. När italienske Maurizio Cattelan, hyfsat kontroversiell, humoristisk, satirisk och ganska storslagen, tar vid blir det underhållande och tidvis vasst.
Publiken välkomnas på röda mattan. Men lite bred väl? Det är inte en triumfatorisk röd matta utan ett hav av rött, där den bekanta skulpturen ”La Nona Ora” (1999) vilar. En påve slagen till golvet av en meteorit. Hyperrealistisk och surrealistisk i samma (kanske obefintliga) andetag. Ackompanjerad av Salvador Dalís ”Wilhelm Tells gåta” och Selma Selmans ”Mercedes Benz” svävar en slagen påve någonstans mellan det oerhörda och det mer materiellt handfast fiktiva.
Men Cattelan har mer att säga. Väl inne i salarna syns gänget kring Puss (precis som på Kulturhuset ett långt stenkast bort), Cattelans miniversion av Sixtinska kapellet och Eva Aepplis imponerande installation ”Grupp om 48”. Och duvor.
I varje rum på ”Den tredje handen” sitter duvor lite här och där, placerade högt upp i linje med levande duvors vanor. Verkets titel, ”Ghosts”, är i högsta grad deskriptivt, uppstoppade som de är, men också fantasieggande. Visst bevakar de oss, kanske inte bara på museet, kanske lite överallt. I städer som skuggor i ögonvrån, på landsbygden mer som ljud i fjärran. Duvorna är stadslivets ständiga följeslagare – omöjliga att slippa. Som (obehagliga) spöken i existensen.
Tyngst i utställningen är förstås den sal som från golv till tak fyllts med verk från samlingarna, rentav matematiskt exakt placerade för att maximera. Ett storleksmässigt lagbundet gytter av bildkonst från tidigt 1900-tal och framåt. Det krävs flera besök för att landa i detta överflöd, inte helt olikt salongsutställningarna i 1800-talets Paris eller för den delen historiskt ännu längre tillbaka, furstepalatsens samlingar. Att fylla väggarna för att få plats – eller för att undvika tomheten – har en lång tradition.
Cattelans egen monumentala skulptur ”L.O.V.E” (2024) tronar i rummets mitt. Ett långfinger rätt upp i himlen, men där de andra fingrarna är avhuggna, inte invikta. Jo, roligt. Barnsligt roligt och lite otäckt. Tonen hänger kvar i ett rum med den lilla Hitler-skulpturen ”HIM” (2001) som får titta på Roy Lichtensteins ”Finger pointing”.
I utställningens avslutande stillsamma rum ackompanjeras Cecilia Edefalks serie ”Elevator” av den fina ”Breath” (2023) av Cattelan. Edefalks kvinnogestalt med sina utsträckta händer, där ett måleriskt ljus bidrar med olika grader av upplösning – kanske är hon en gudinna, kanske jungfru Maria – bildar en skyddande visuell kraft runt skulpturen på golvet, en sovande man med en hund.
Den dramatiska kurvan går från uppkäftig humor och politik via storslagenhet – även manifesterad av Eija-Liisa Ahtilas filminstallation ”Horizontal” – till en försiktigt poetisk avslutning. Det är elegant.
I förra veckan meddelade Vatikanstaten att Cattelan kommer att vara en av de konstnärer som visas i deras paviljong på Venedigbiennalen. En paviljong som kommer vara placerad intill eller i kvinnofängelset på Giudecca. Vatikanen har ställt ut som en nation sedan 2013, oftast utan att väcka alltför mycket intresse. Med satsningen ”With my eyes” lär de ta större plats. Cattelan ska göra en film med fångar som medaktörer, påve Franciscus kommer att resa dit, miljön är spektakulär och idén både humanistisk och djupt kristen: att se människan, bakom allt annat.
Från en påve som krossas av meteoriten, till ett fuck you-finger upp till himlen – till i Vatikanens tjänst. Visst är det förvånande, men också helt i linje med ett konstnärskap som hittar nya sätt att retas och samtidigt säga något om oss. Och han har ju ändå gjort sin miniversion av Sixtinska kapellet, rakt in i Vatikanens hjärta.
