Vilket härligt krig!
Publicerad 2014-10-26
Beredskapsfarsen en ypperlig byggsten i politisk teatertribunal
Beredskapsfarsen Om kriget kommer når oss både lite senkommet och helt i rättan tid. Kvällens katalysator är försvarsminister Karins (Enström) dröm om att vinna beundran hos utrikesminister Carl (Bildt) - i Aliette Opheims gestaltning rent fysiskt placerad ”von oben”. Försvarsministern vill inget hellre än att ge ”excellensen” hans Nato- medlemskap.
Den delen av den politiska satiren hade förstås haft större effekt före valet. Å andra sidan är ”ryssen” ett hyperaktuellt hot, nu när Östersjön visst kryllar av U-båtar (igen). Och det är just genom att fejka en rysk attack mot en svensk färja som Sanna Ingermaa Nilssons skolflicksaktiga försvarsminister-Karin hoppas vinna folkets stöd för Nato. Först när färjan visar sig vara full av folk - inklusive en hel sosse-kick-off - ångrar hon sin hemliga order om sprängning.
Jan Käll väver finurligt sin historia från vänster mot höger. Och Tribunalen, nu förstärkt med fyra fantastiska teaterskoleelever, gör detta slags Brecht&Weill-inspirerade teater så bra. Tillsammans amputerar de bort allt vad skådisnarcissism heter. Det blir rufsigt och otvunget, med rensång och sursång, snabba rollbyten i scenkanten och överkomliga longörer.
Sångnumren skrivna av Janne Tavares spänner från dansband med Stefan Löfven, till klassisk proggteaterkör. Fyllestojet på den bombhotade färjan blir mestadels komiskt: inte bara storpartiernas politiker, utan också rättsväsende (Claes Borgström), journalistkår och polis får sina nidporträtt. Sara Turpins dyngraka kommissarie med gnällbältesdialekt är särskilt minnesvärt vidrig.
Men budskapet är också tragiskt, då den sämst lottade får ta den värsta smällen. Carl-Axel Karlssons stackars Olle kommenderas till färjan som fas 3-arbetare. Hans avsked från tre hysteriska bäbisbarn, som iskallt förutspår hans död, är både groteskt och gripande.
Richard Turpin manövrerar föreställningen med betydligt stadigare hand än Anita Nymans fräsigt Haddocklika kaptenssuput manövrerar sin färja. Scenen då hon mår pyton i sin lilla kaptenshytt, som rent faktiskt svänger över scenens sluttande plan, är rent genialisk.
Sören Brunes scenografi bidrar över huvud taget stort till känslan av politiskt kaos och utförslöpa. Frigruppen kan i gengäld lägga ännu en ypperlig byggsten till sin politiska teatertribunal.
