Den ofrivilliga kändisen

Uppdaterad 2014-07-07 | Publicerad 2014-07-04

Superkvinnan Marina Abramovic aktuell med nytt maratonperformanceverk

I blickfånget Marina Abramovic är aktuell med ”512 hours”. Foto: Marco Anelli

Alla tider har sina livs levande superhjältar. 2000-talets heter Marina Abramovic. I över 40 år har den serbiskfödda performancekonstnären försökt rädda mänskligheten från sig själv genom att pusha gränserna för vad kroppen tål. Hon har gått 250 mil på Kinesiska muren, förgiftat sig själv med antidepressiva läkemedel, skurit sig i händerna med knivar och andats så nära sin partners mun under så lång tid att de båda drabbades av koldioxidförgiftning och svimmade. Allt detta utan att väcka särskilt stort rabalder utanför de mest initierade konstkretsarna.

Men så, för fyra år sedan, hände något märkligt. I utställningen The artist is present på Museum of Modern Art i New York satt Marina Abramovic blick stilla på en stol i 736 timmar och 30 minuter. Plötsligt kom folk i horder för att se henne.

Merparten av de som köade flera timmar för att få sitta på stolen mitt emot och se konstnären i ögonen var så klart konstintresserade. Vissa var dessutom kändisar: popstjärnor som Lady Gaga och skådespelare som James Franco. Men en stor del av dem hade aldrig intresserat sig för performancekonst, eller ens varit på museum förut.

Utställningen och den dokumentärfilm med samma namn som skildrar Marina Abramovic liv och arbete blev hennes tipping point, de förvandlade henne från respekterad konstnär känd i smalare kretsar till en världsstjärna. Sedan dess har hon blivit datorspelsfigur, inspirerat en Robert Wilson-musikal och hamnat på Times lista över världens 100 mest inflytelserika personer.

När Marina Abramovic nu för första gången sedan The artist is present presenterar ett större performanceverk måste hon alltså räkna med uppmärksamhet och besökarantal på helt andra nivåer än tidigare. Enligt henne själv har kändisskapet dessutom fått henne att tänka mer radikalt.

Konsekvensen är 512 hours på Serpentine Gallery mitt i Londons Hyde Park: En utställning som består av förvaringsboxar där besökarna placerar sina tillhörigheter (inklusive mobiltelefoner och kameror), ett antal tomma salar, en grupp specialtränade vakter – och Marina Abramovic själv. Inget bord den här gången, inga regler och ingen plan. Abramovic har bara ett krav på sig själv: fysisk och mental närvaro, total närvaro, åtta timmar om dagen sex dagar i veckan i drygt tio veckor.

Vad som kommer att hända under sommaren är alltså fortfarande öppet, men än så länge har 512 hours utvecklat sig till ett tystlåtet och sansat verk. Abramovic och hennes medhjälpare arbetade, då jag besökte galleriet, framför allt med att försiktigt leda runt besökarna i rummet.

Många av dem hon ställde mot en vägg eller satte på en stol stannade kvar i precis så lång tid som hon med låga viskningar uppmanade dem att göra det. Frånvaron av rekvisita skulle kunna göra det minimalistiskt, men Abramovic persona är snarare expansivt omfattande: hon är, på något förunderligt sätt, ständigt närvarande hela tiden i alla de olika rummen.

Liksom The artist is present är 512 hours ett fysiskt och psykiskt utmattande verk. Vilket nog är en av nycklarna till Marina Abramovics enorma popularitet. I en tid då maratonlöpning gått från elitidrott till folksport är hon, med sina superhjälteprestationer, en ganska naturlig kändis. Även hennes idéer om konsten som energiflöde, och konstnärskapet som närvaro, resonerar med samtidens vurm för mindfulness och ett liv levt i nuet.

Med 512 hours skapar hon dessutom en paus från allt vad elektronik heter, vilket borde vara guld värt för sönderstressade samtidsmänniskor med ”like”-beroende. (Ironiskt nog ignorerade många av journalisterna på pressvisningen, trots uppmaningar, mobil- och kameraförbudet. Det förtog en stor del av upplevelsen, men säger en del om hur allvarligt missbruket faktiskt är.)

Alla superhjältar har sin akilleshäl. Marina Abramovics ligger i barndomen. Hennes föräldrar var båda jugoslaviska krigshjältar, men de grälade ständigt och förhållandet till dottern verkar ha varit kärlekslöst. Under långa perioder bodde Marina hos sin farmor. Som konstnär använder hon medvetet barndomens längtan efter närhet och erkännande i verk som både trånar efter djup mänsklig kontakt och vittnar om hur sällsynt det är att få uppleva just det.   

Och även den som inte kan resa till London för att uppleva 512 hours, eller som inte når hela vägen fram i de långa köer som just nu ringlar utanför Serpentine, kan via galleriets hemsida följa just den sårbara Marina Abramovic.

I de osminkade videorapporter hon spelar in vid midnatt varje dygn så länge verket pågår flödar känslorna. 68 år gammal, men till synes evigt ung, stark, uthållig och inte minst vacker (Abramovic är mig veterligen den enda konstnären som prytt omslaget till tidningen Elle) lyckas hon, återigen, flytta betraktare och konst – det faktiska livet och det ideala – ett steg närmare varandra.

I An Artist’s Life Manifesto skrev Marina Abramovic en gång: 

”An artist should not make themselves into an idol.

An artist should not make themselves into an idol.

An artist should not make themselves into an idol.”

I dag är det svårt att se henne framför kameran utan att börja tänka på svunna tiders idoliserade, mänskliga superhjältar, från Jeanne d’Arc till Ava Gardner. Så just den föresatsen har hon nog misslyckats med att förverkliga.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.