Det palestinska öriket möter udda speldosor
Dror Feilers utställning är lekfull och ömsint
Uppdaterad 2023-10-24 | Publicerad 2023-10-13
Musikern, kompositören och konstnären Dror Feiler flyttade till Sverige från Israel för jämnt 50 år sedan, hösten 1973.
Det är dock inte någon renodlad återblick som visas i den gamla panncentralen Kummelholmen i Vårberg. Många av verken är nyare och av tillfällig karaktär. Anslaget är improvisatoriskt och generöst, och genomgående ställs det lekfulla och ömsinta mot det brutala som här representeras inte minst av lokalens råa och kusliga betongväggar.
Mest iögonenfallande, och öronbedövande, är verket ”Arkestra” (2023), ett självspelande instrument tillverkat av grammofoner, positiv och andra ljudkällor. Allt elektroniskt drivet och framförande ett stycke utan ände, vilket gör det hela lite ödesmättat. I teorin skulle ju verket kunna stå här i den bunkerlika byggnaden och honka och plinka långt efter det att Vårberg och mänskligheten blivit stoft.
Bland de akustiska verken fäster jag mig också vid det på alla sätt lågmälda ”Wish for a winch – The Internationale” (2023), bestående av några smärre speldosor med ”Internationalen” som melodi. Dessa är dock manipulerade på så vis att den så kallade kammen flyttats några snäpp hit eller dit, så att dosans pliggar kommit att gripa efter andra toner än de avsedda. Resultatet är ett gäng udda och milt förfrämligade transponeringar av arbetarrörelsens kända dänga, och svårare än så behöver det inte vara. Molto bene!
I annat griper utställningen tillbaka på Feilers israeliska bakgrund och engagemang i konflikten mellan Israel och Palestina. Mest pedagogiskt härvidlag är verket ”The palestinian archipelago”, upplagt som en skolplansch och visande Västbanken som en skärgård där de palestinska territorierna bildar öar i ett israeliskt hav. Längst i öster tronar Jeriko som ett Sandhamn, och vid Hebron går det enligt kartans symboler bra att vindsurfa.
”Amygdala non stop” är en mer vidlyftig historia, och bygger på ett äldre verk (2003) som Feiler utformat tillsammans med hustrun Gunilla Sköld Feiler som också curerat ”Att tända en sten”.
Verket, en flera meter lång buss bestående av plexiglas och 84 högtalare med upprörda röster och skrik, har nu kompletterats med ett videocollage som bland annat speglar Feilers uppväxt på en israelisk kibbutz. Just speglar, för här bidrar plexiglaset till effekten, liksom den slagskugga som åskådaren med eller mot sin vilja infogar i helheten.
Detta för att bara nämna några av de ljudande sevärdheterna på det i sig sevärda Kummelholmen. Besökaren bör dock pälsa på sig ordentligt, för trots att byggnaden tidigare ägdes av energiföretaget Fortum tycks här inte finnas några ordentliga värmekällor.
