Djävulskonsten bryter kulturkrigets bojor
Nathalie Djurberg och Hans Berg utforskar Satans trolleritricks på Borås konstmuseum
Uppdaterad 2023-08-09 | Publicerad 2023-07-14
Inget annat konstnärskap har tagit barnprogrammens pedagogiska leranimationer in i vuxenvärldens upptagenhet vid sex, våld och kittlande tabun med sådan bravur som Nathalie Djurbergs & Hans Bergs.
Med en naivistisk humor som ofta satt sig i halsen slog de igenom för över femton år sedan, när överskridandet i samtidskonsten var otidsenligt och inte omedelbart blev en del av kulturkriget. När de nu visas i stort format på Borås konstmuseum är det tydligt att det är något som har hänt med konstens villkor i demokratin.
För att fatta varför kan man börja med att kolla i bok tre, sju och tio av dialogen ”Staten”, där Platon lägger ut spelplanen för frågan om konstens roll i samhället. Å ena sidan kan dess våld och lögnaktighet ha en viss pedagogisk funktion, å andra sidan måste den cancelleras såvitt den leder människor i fel riktning och splittrar den allt annat än demokratiska idealstaten. För som Sokrates deklarerar inför vännen Adeimantus i bok åtta, så är demokrati inget annat än grunden till tyranniskt våld.
I den moderna demokratin har både tyrannins och lögnaktighetens problem hanterats genom att ge konsten en egen institution som inte konkurrerar med vare sig sanning eller regeringsform. Det är i en sådan skyddad verkstad som Djurberg & Bergs tyranniska hittepåkonst kunnat roa en medborgare som köper att ”detta bara är konst”.
Att försvara konstens frihet inom dessa ramar har varit ett sätt att hindra demokratin att slå över i det politiska djävulskap som Platon varnade för. Liksom Platons kritik av konsten var moralisk, så har också den institutionaliserade konsten som ägnar sig åt överskridande något djupt moraliserande över sig.
Detta villkorade och moraliskt funktionella våld delar Djurberg och Berg med annan konst med våld – alltifrån gangsterrap till sadomasochism – eftersom de inbegriper en indirekt hänvisning till en etiskt korrekt livsföring.
Om den sociala sadismen kan förstås i förhållande till den liberala demokratins kris, så har det sadistiska i Djurberg & Bergs konst ofta hämtat näring från begärets kris i en sexistisk och rasistisk föreställningsvärld.
Samtidigt är det värt att notera att deras undersökning av humorns förhållande till våld och njutning levt igenom en tidsperiod där liberaler och extremhöger kommit att förenas av vad Ana Teixeira Pinto och Kerstin Stakemeier kallat ”social sadism”: en sårad narcissism som vårdar sig själv genom att skada andra i yttrandefrihetens namn. Motiverad med påhittade Voltaire-citat och hycklande försvar av konsten kommer den till uttryck i alltifrån koranbränningar vid Eid och Muhammed-karikatyrer till ironisk nasse-propaganda på nätet, samt just i samtidskonst som reproducerar det våld den kritiskt gestaltar.
Om den sociala sadismen kan förstås i förhållande till den liberala demokratins kris, så har det sadistiska i Djurberg & Bergs konst ofta hämtat näring från begärets kris i en sexistisk och rasistisk föreställningsvärld. När de ställde ut på Röda Sten i Göteborg 2012 skrev jag om ett humoristiskt feministiskt anslag, som då och då slagit över i det sexistiskt och rasistiskt explicita.
Nu, elva år senare, är dessa tabubrott ersatta av något än mer storslaget dystopiskt. Groteska monsteransikten har förvandlats till guldlackade monument i en grottlik scenografi där hin håle själv kopplat greppet om tillvarons villkor. Det är en märkvärdig Death metalkonst som tagit steget bort från frågor om begär och strukturell diskriminering – som ju ändå kapats av kulturkrigets kommandotrupper – mot njutningen i ett mer abstrakt jävulskap. Detta framgår allra tydligast i verket som gett namn åt utställningen: ”Only for the Wicked”. I sju parallella projektioner får vi möta en munk, en varghona och en piga som på olika sätt maniskt lurar och våldför sig på sin omgivning för att tillfredsställa sig själva. Det som känns igen från tidigare arbete är karaktärernas förblindade uppsyn, vilket gör det lika blinda våldet så bisarrt.
Bearbetningen av begärets intrasslade förhållande till förtryckande maktstrukturer som fanns i de tidiga verken är nu nedtonat, liksom den delikata dosen av skyddande ironi. Steget bort från dagsdebattens konfliktlinjer för att leka mer direkt med Satans trolleritricks kommer garanterat att minska risken för att bli cancellerad.
Dilemmat med vändningen från en kulturkritisk konst som grävt djupt in i samtidens sociala sadism mot ett mer kristet fokus i Borås handlar inte om behovet av att lära oss leva med Lucifer, utan att han riskerar att framstå som orsaken till tyrannin i alla sociala förhållanden. Deras helt egna Paradise lost må vara en skenbild, men är samtidigt en begriplig exodus från kulturkrigets bojor.
