Det är en renovräkning som pågår på Accelerator

Frida Sandström: Konstens kritiska potential förskjuts till andra delar av staden

Publicerad 2019-10-08

Tino Sehgal framför entrén till konsthallen Accelerator.

Samtidigt som de flesta platser för livemusik tvingats stänga ner i Stockholm, har staden fått en ny konsthall. Beläget på universitetsområdet och i ekonomisk samverkan med statlig forskning och det privata galleriet Magasin III, har Accelerator redan blivit en känd plats i konst-Stockholm.

När Accelerator – tidigare ett underjordiskt laboratorium för forskning inom partikelfysik – slog upp dörrarna i början av september var det svårt att inte tänka på de korttidskontrakt som många av Stockholms kulturutövare lappar ihop alltmedan fastighetsbolag omvandlar staden till ett enormt varuhus.


Lukten av färg och betong är stark då jag vandrar genom utställningen, som i själva verket är en performance. Konstnärlige ledaren Rickard Juhlin har bjudit in den Berlinbaserade koreografen Tino Sehgal att inviga konsthallen. Hans verk är kända för att vara ”immateriella” – dokumentation är utesluten, och inte ens kontrakt får skrivas då koreografin vandrar mellan utställare. Mycket praktiskt för en ofärdig konsthall, kan tyckas.

De senaste tio åren har Sehgal kanoniserats i konstvärlden, kanske för att hans metoder går stick i stäv med samhällets förändringar i övrigt. Hans verk har förändrats föga sedan finanskrisen. Men låt oss backa bandet ytterligare. 2005 lanserades Youtube, och ett år senare köptes företaget av Google. Samma år presenterade Sehgal This Progress vid Guggenheim i New York. Han tömde gallerirummet på konst och möblemang, och lät i stället levande människor möta museibesökaren.

I This Progress möter jag barn och vuxna som talar med mig om framsteg. Någon berättar om en vetenskaplig studie, medan en annan uppmärksammar mig på att jag faktiskt talar med en främling. För den med erfarenhet av serviceyrken är situationen inte unik, inte heller för den som tagit del av samtida konst eller performance på senare tid. Sedan 00-talet har denna typ av individuella performance blivit en klassiker. Koreograferat emotionellt arbete skänker nytt liv åt annars människotomma gallerirum – inte olikt gentrifieringsprocessen i en stad.


Sehgals konstverk är alltså inte alls immateriella, utan vilar snarare på samtidens mest växande yrkeskategori: service. Även historiskt har danskonsten, som hans verk bör räknas till, en intrikat relation till just arbete. Från hovbalett till löpande band och virala chattar – koreografi är ett verktyg för både styrning och frigörelse, vilket enligt min mening gör konstarten så intressant. Men på Accelerator ges inte någon plats åt en sådan historia.

I stället ter sig 10-talets This Progress lika kvantitativ som Youtube och Google, där besökarens sociala närvaro införlivas i själva algoritmen. För varje besökare genereras samma mervärde som i sökmotorn eller i det offentliga rummet. Det handlar alltså inte bara om att närvara, utan också om hur man gör det.

Kort sagt är det en estetisk renovräkning som pågår. Sehgal är dyr och skön, ja, rent av klassicistisk. Och samtidigt som det konstnärliga foglimmet torkar på universitetsområdet förskjuts konstens kritiska potential till andra delar av staden.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.