En hård höst för den fria konsten

Identitetshögern utraderar vissa kulturyttringar i förebyggande syfte

avFrida Sandström

Publicerad:
Foto: Björn Lindahl
Marie Rashid från Järfälla kommuns internservice visar Lenny Clarhälls trärelief ”I Amelins anda” som plockats ner från kommunhusets väggar på begäran av kommunstyrelsens ordförande Emma Feldman (M). Verket visar bland annat Karl Marx skrift ”Kapitalet”.

Det har varit en dramatisk kulturpolitisk höst. Medan Nacka kommun listade konstens ”dna”, censurerade Järfälla kommuns styrelseledamot Emma Feldman (M) två offentliga konstverk vars färg eller form hon associerar till stalinismens mörkaste dagar. Därför måste Lenny Clarhälls trärelief I Amelins anda, som bland annat gestaltar den litteraturhistoriska klassikern Kapitalet, genast bort från kommunhuset. 

Huruvida Stalin eller Feldman är några goda läsare av Karl Marx låter jag vara osagt. Men under tiden som fotnötterna debatteras i huvudstan, drar samstyret i Sölvesborg åt den kulturhistoriska svångremmen till ett nationalkonservativt minimum.

Allt detta på två månader. Samtidigt skriver Svenska Dagbladets biträdande kulturchef Anders Q Björkman att den ”illiberala högern” och ”identitetsvänstern” är av samma skrot och korn. Han tar avstamp i sin tyske motsvarighet vid Die Zeit, Hanno Rauterberg, som 2018 konstaterade att virala debatter om konst har resulterat i en censur från ”vänster”. Men fallen han beskriver rymmer snarare en politiskt oberoende kritik av hur koloniala eller patriarkala övergrepp gestaltas eller reproduceras konstnärligt. 

Ta till exempel konstnären Dana Shutz målning Open casket, som abstrakt tolkar ett fotografi av den unge afroamerikanen Emmett Tills öppna kista, sedan han mördats på grund av sin hudfärg 1955.  När målningen visades på Whitneybiennalen 2017 kritiserades Shutz för att som vit konstnär ha approprierat en afroamerikansk erfarenhet. Det är något annat än bilden av en bok vars innehåll betraktaren ogillar, kan man tycka. Kort sagt, medan Feldman censurerar den ideologi som hon föreställer sig bebo ett verk, höjer ekonomiskt underlägsna subjekt som konstnärer och universitetsstudenter sin röst i den kulturella offentligheten. Vad klingar mest demokratiskt?

Konst är nämligen inte omedelbart politisk, utan blir det i särskilda kontexter

Kanske är det ändå identitetshögern som är det egentliga problemet. För om enbart sakfrågor passerar kommunhus eller tryckpressar kan större ingrepp genomföras under tiden. I dag förvaltas såväl Sveriges Radios Grammofonarkiv som Internationella bibliotekets unika samlingar likt patienterna på Nya Karolinska: utan kompetens och efter marknadsvärde. Ett praktexempel på identitetshögerns strukturella utradering av transnationella kulturyttringar, som bara kan förstås i förebyggande syfte.

Konst är nämligen inte omedelbart politisk, utan blir det i särskilda kontexter. Lenny Clarhälls trärelief gestaltar exempelvis en situation och en tid då socialister inte sågs som extremister. Idévärlden kringgärdar konstverket, och kanske konstnären själv – men det är först i offentligheten som den väcks till liv, förändras eller rentav utraderas.

Häromveckan föreläste kulturjournalisten Vivienne Chow om aktivismens kulturella strategier i dagens Hongkong. Där tar den konst som i dag inte ryms vid de restriktiva institutionerna i landet i stället plats i stadsrummet. Med enorma posters, crowdsourcade statyer och sjungande flash mobs förskjuts det offentliga samtalet. Vi har en del att lära därifrån. 

Metoderna hämtas från aktivismens internationella historia, som anonymt och kollektivt återaktiveras efter behov. Problemet, påminner Chow, är att aktionerna inte bevaras och att deras del i konst- och kulturhistorien riskerar gå förlorad. Hennes poäng gäller inte bara Hongkongs aktivism, utan alla kulturuttryck som under hot tvingas utföras tillfälligt och under prekära förhållanden. Konsthistoriskt sägs det att sådana verk skapar en ”sekundär offentlighet”, bortom den som de förvägras att delta i. I sin initiala kontext kan sådana handlingar ha eller få en ideologisk framtoning, men i en framtida historieskrivning berättar de snarare något om konsten och samhället självt. Och sådana berättelser är viktiga att bevara.

I mitten av november hölls en dag i solidaritet med Chiles befolkning vid Södertälje konsthall. Som del av en pågående utställning Internationella Motståndsmuseet 1978–2020 blandades gamla och nya paroller för att artikulera ett samtida solidaritetsbegrepp. Till skillnad från empati syftar solidaritet inte till medkännande, utan till ömsesidig respekt – trots de skillnader som ibland gör det svårt att förstå den andre. 

Samma helg hölls ett panelsamtal om konstnärlig frihet på Moderna museet, där man utöver regionaliseringens dilemman diskuterade skillnaden mellan estetik och etik. Men frågan är hur intressant en sådan polarisering egentligen är.

Om vi i stället leker med tanken på ett solidariskt konstbegrepp, skulle den enskilda betraktarens agenda eller referensram genast ackompanjeras av en multitud av läsningar. Då skulle det också bli kännbart om ett enskilt konstverk upplevs förtryckande av en större grupp betraktare, samt när enskilda individer vill hindra sin omgivning från att skapa en egen uppfattning om en kulturyttring. 

I en varaktig estetisk offentlighet måste nämligen en framtida konstpublik respekteras lika väl som dagens. Därför är det dags att rannsaka vilka kulturpolitiska ingrepp som understödjer en sådan mångfald– och vilka som vill inskränka denna.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Konst

Censur

Karl Marx