Spirande konst och kärlek
Waldemarsudde korrigerar en chauvinistisk historieskrivning
Publicerad 2019-03-21
Konstnärskolonin i Grez-sur-Loing skilde sig från andra franska kolonier i slutet av 1800-talet genom att vara en internationell mötesplats med bara ett fåtal fransmän. Konstnärer, författare och musiker från England, Skottland, Irland, Amerika, Kanada, Sverige och Norge drogs till orten. Anmärkningsvärt var också att en hel del av dem var kvinnor.
När Waldemarsudde lyfter fram Grez-sur-Loing är det med fokus på relationer. Vänskapsrelationer, men också äktenskapsband som knöts i den nordfranska byn. Exempelvis så förlovade sig Carl Larsson och Karin Bergöö i Grez, Karl Nordström träffade Tekla Lindeström och den kanadensiske konstnären William Blair Bruce den svenska skulptören Carolina Benedicks.
Man låter kvinnor och män ta plats sida vid sida i en överdådig utställning med det ena praktverket efter det andra. Här finns något av det finaste av friluftsmåleri. Står ut gör Julia Beck, vars fuktiga landskapsskildringar ofta bär på en dov underton.
Det hade varit motiverat att i katalogen berätta ännu mer om henne, eftersom hon tillhörde de kvinnor som inte bildade familj utan satsade på sitt konstnärskap. Hon lär ha haft en enorm arbetsmoral som trotsade även det sämsta väderlek. Närvaron av väder och natur är påtaglig i hennes måleri, bilderna är många gånger som magiska ögonblicksskildringar.
Jag fastnar också framför Karl Nordströms Havrefält, Grez från 1885 där åkern upptar nästan hela bildrummet, förutom en remsa av himmel högst upp där en figur skymtar med sin lie. Fältet som blommar av blåklint och vallmo vältrar sig över betraktaren. Här har konstnären lyckats åstadkomma en naturnära upplevelse i en för tiden synnerligen djärv komposition.
William Blair Bruces Friluftsateljé ger en bild av vardagen i kolonin för de mer burgna, vilka kunde bo i egen flygel med matsal och ateljé. Här ser man hustrun Carolina Benedicks på verandan vid en skir skärm arbetande på en etsning. Dörrarna mot trädgården är uppslagna och i matsalen är det dukat för lunch. Ljuset blänker i vattenkaraffen och trädgården speglas i dörrarnas glas. Allt andas frid.
Relationen William Blair Bruce och Carolina Benedicks ges stor plats i utställningen. I en enorm målning av hustrun skildrar Blair Bruce en yrkeskvinna med leriga händer och linnesärk i arbete vid kavaletten. Minen är sammanbiten och koncentrerad. Det är inget insmickrande porträtt, men ett fyllt med respekt och ömhet.
I utställningen flankeras målningen av två stora modellstudier av Benedicks: en gäspande man och en badare som förbinder ett sår på armen vilkas formspråk för tankarna till Rodin. Tillsammans med porträttet blir det en fin installation över parets respektfulla kärlek.
Heteronormen var självklart rådande i kolonin. En anekdot i katalogen berättar om hur danskorna Sofie Holten och Marie David störde ordningen genom att bete sig utmanande. August Strindberg som då befann sig i Grez skrev: ”För att avvända uppmärksamheten från sitt kön ha de tillägnat sig vissa manliga vanor, röka, berusa sig, spela biljard med mera och höjden av allt, ha kärleksrelationer med varandra”. Det är roligt att läsa om att inte allt var frid och ro med kvinnorna.
När historien om Grezkolonin skulle skrivas, var det de manliga konstnärerna som framhävde sig själva. Kvinnorna nämndes i förbigående.
Man ville av nationalistiska skäl även tona ner den internationella mångfalden. Waldemarsudde har med denna utställning gjort en stor insats för att korrigera en chauvinistisk historieskrivning.
