Här är det!

Ulrika Stahre om en utställning värd en omväg

I närheten av Östra Ämtervik vid sjön Fryken i södra Värmland huserar sedan sex år det ambitiösa Alma Löf Museum, ett fortlöpande utställningsprojekt som tar frågor om centrum och periferi på allvar. I årets utställning, This is the Place, deltar ett femtontal konstnärer, både de sedan länge etablerade och de som är i full färd med att skapa sig en plats i konstvärlden.

Alma Löf Museum består av flera paviljonger i natur, namngivna efter nationer, former och funktioner (så finns till exempel Tyskland, Atrium- och Videopaviljong). Idémässigt riktas en klackspark till elefanter som Venedigbiennalen eller storstadsgalleriets hippa yta.

De små utställningsytorna öppnar för koncentration och just sådana platsspecifika verk som utställningstiteln syftar på. I varje paviljong finns möjligheten att ta både rummet och åskådaren i besittning. Det lyckas Tilda Lovell med i You are my sunshine, en hel rumsinstallation där en kvinna väcks av fantasidjur och småkryp - mardröm och fantasi som slagit över, just här i skogen.

Jörgen Svensson och Anna Persson har i den så kallade sovpaviljongen - ett mycket högt rum med tre våningar av sängar - placerat dricksglas av olika former i den långa trappan upp mot taket. Half Way to Heaven är kanske en väl lustig titel men den dånande klockklangen och glasens udda märken (här finns både EU-, Nike- och Metroglas) fångar upp en stämning av köpt andlighet, köpt högtid. Vitmålad och karg, oskuldsfull och rejäl fyller paviljongen i det som verket lämnar öppet. Lika bra men på ett annat sätt fungerar Jan Cardells ljudskulptur i en plåtcontainer. Metallstavar rister mot korta bambustycken, ljudet ekar mot plåten.

Flera installationer är elegant platsbundna men mest överraskande känns Lars Lerins grafikutställning i Islandpaviljongen (en byggnad med drag av Moderna muséet i Stockholm). Här studeras mannen som både erotisk varelse och maktmänniska, som objekt och mysterium. Sårbarheten vibrerar i varenda linje och bilderna är berörande från djupet ända ut till den sträva, ömtåliga ytan. Kanske för att de också tycks tala med ljuset som glittrar in genom fönstren, silat genom försommargrönskan.

Konst

Ulrika Stahre