Murarna som finns där vi själva är

Marit Östberg ser Berlins jätteutställning om dagens gränser

Publicerad 2019-11-02

Berlin är en (för)underlig stad, byggd på paradoxer. Staden bär på så många sår och trauman, och på så många drömmar. Fram tills alldeles nyligen var det möjligt att bo här och bete sig som om pengar inte är det allra viktigaste. Men faktiskt, även i gentrifieringens tid då kapitalet murar in drömmar i Berlin, byggs det inte bara stängsel kring värdefull mark.

Tempelhof, flygplatsen som Hitler lät bygga, stängdes 2008 och ringades in med taggtråd. Så en dag 2010 öppnades grindarna, men inte för investerare – utan för alla. Och efter namninsamlingar och demonstrationer verkar det förbli så, ett tag framöver åtminstone. En yta på 386 hektar där tankar inte studsar mot väggar och fasader. Känslan i kroppen av att gå och gå utan att komma till en gräns.


Gropius Bau i Berlin uppmärksammar i höst 30-årsjubileet av Berlinmurens fall genom den stora samlingsutställningen Durch Mauern gehen/(Gå genom murar). Jag är förväntansfull efter att ha läst utställningens presentationstext där kuratorerna förklarar att de vill skildra hur konkreta och metaforiska murar påverkar oss fysiskt och mentalt i oss själva och i samhället – relaterat till dagens politiska landskap.

Kuratorsduon Sam Bardaouil och Till Fellrath tar ett enormt grepp om mur- och gränstemat och ställer ut 28 konstnärer från 21 länder. Några verk är gjorda för utställningen, men många är äldre, flera decennier gamla, utvalda för att skapa nya vinklar på murfallets jubileum.


En del verk känns förväntade, som Sabine Bergemanns fotografier på Berlinmuren 1989-90. Andra har en oklarare koppling till temat, som till exempel Light/dark (Mörker/ljus) av Ulay och Marina Abramovic. Fast själva Marina Abramovic har en given plats i utställningen, som tagit sitt namn från hennes självbiografi Walk through walls. Dessutom är denna videoinstallation från 1978 – i vilken paret sitter mitt emot och örfilar varandra i en oändlig loop – så stark att det kan få en mening i de flesta kontexter.

Durch Mauern gehen består av en vild blandning av målningar, skulpturer, installationer, performance-, video- och ljudverk. Jag gillar vildhet, och uppskattar vilja till radikalitet. De väjer inte för att vara politiska och migrationstemat får stort utrymme.


Resultatet blir brett, men tyvärr stannar många av verken inte kvar på djupet. Till exempel Michael Kviums stora målning Beach of plenty, som bygger på ett pressfoto taget på en strand där turister bevittnar en flyktingbåt komma in mot land.

Den våldsamma passiviteten hos turisterna, men också hos oss som betraktar målningen, är en effektiv kommentar till det politiska läget i Europa. Men det är en återspegling som rinner av, precis som nyhetsartiklarna som påminner oss om vår apati varje morgon. Jag hade önskat att utställningen gett mer plats åt en yngre generations konstnärer med en mer rasande blick på både historien och framtiden.

Det är verken som inte låter mig vara enbart betraktare som fångar mitt intresse. Fred Sandbacks Sculptural study bjuder in åskådaren i sitt konstverk. Detta verk, från 1980, fungerar utmärkt i sin nya kontext och i sin enkelhet. Sex gigantiska rektanglar, formade genom utspänd garntråd, fyller ett rum från golv till tak. De flera meter höga rektanglarna innehåller ingenting, bara tomhet, men när jag ska gå igenom verket, mellan de uppspända garntrådarna vill mina ben inte gå vidare – som om luften däremellan är lika spänd som trådarna. En verkningsfull studie av den tunna hinna som så ofta skiljer två sidor åt.


Det är speciellt att visa denna utställning på Gropius Bau, som ligger där Berlinmuren en gång stod, inte långt ifrån Checkpoint Charlie. Som levande tavlor vetter fönstren i utställningslokalerna (återigen) mot turister som rör sig längs det förstelnade ärret, ett ojämnt knotter av knutar, som en gång var muren. Det är effektfullt, hur historien görs levande genom glaset, ett fönster ut mot verkligheten.

I realtid kan man iaktta hur (trauma)turisterna som tillåts resa fritt i Europa strömmar till murresterna som en gång skilde två världar från varandra, kapitalism från kommunism. I dag är det gentrifieringen och migrationspolitiken som är de verkliga murarna, även om dagens murar ofta inte syns i luften mellan oss.

Gränsen mellan de som har råd att leva i staden och de som inte har råd, mellan de som har papper och de som inte har papper. Och i det som var forna Östtyskland växer AfD med hjälp av främlingsfientliga tal om ”Wende 2.0” - den andra ”fredliga revolution” efter murfallet, som de vill genomföra. Ett förvridet kapande av 30-års jubileet.


I ett rum har höga avlånga pappkartonger ställts ut. Det är svårt att gå igenom verket utan att snudda vid kartongerna, som flyttar på sig vid lätt beröring. Stora delar av Gustav Metzgers familj dog i förintelsen och hans verk In memoriam från 2006 är ett slags re-make av Berlins förintelsemonument (som också ligger alldeles runt hörnet från Gropius Bau). I en labyrintisk bana går man mellan kartongklossarna. Även i Metzgers version av det extremt känsloframkallande förintelsemonumentet blir besökarens rörelser begränsade, men gränserna är rörliga. Förstörbar papp i stället för massiv betong – som en lättnad, en inandning, i minnet av katastrofen.

En mur som inte går att beröra i Tyskland är muren som Israel byggt mot Palestina. Ett av de tydliga bevisen på att såren från andra världskriget inte läker. En infekterad skuld som gör att tyska staten stöttar Israel, no matter what. Gropius Bau nämner som väntat inte det brännande temat palestinamuren, men intressant nog är det starkaste bidraget från syriska Golanhöjderna.


1967 tog Israel de västra delarna i besittning och det uppstod en ny gräns i en region som bebotts av syriska druser. Under många år användes megafoner för att kommunicera över gränsdragningen. I internets och mobilernas tid blev megafonropen mer som events, protestaktioner. Smadar Dreyfus verk Mother's day (2006–2008) består av ljudinspelningar från megafonaktioner på mors dag. Mödrar ropar till sina barn som har fått tillstånd att lämna de ockuperade områdena för att studera i Damaskus.

Ljudinstallationen är placerad i ett svart rum med en projektionsduk. Ibland projiceras vackra rörliga bilder från Golanhöjderna, ibland råder mörker. Besökaren ser absolut ingenting, hör bara ropen. Det är hisnande att vara i det tryckande mörkret och lyssna till hur separationen klingar i rösterna. Att inte förstå orden, men att känna dem i kroppen tillsammans med mörkret. Och så sakta projiceras ljuset tillbaka på duken.


Känslan av gränsen mellan ljus och mörker, tyngd och lättnad, stannar kvar när jag cyklar hem från utställningen. Jag passerar byggnadsställningar och nybyggda bostadsrätter med turistshoppar i gatuplanet. Längs linjen där muren förut stod växer ett nytt Berlin fram, en stad där det fortfarande hörs motståndsrop mot gentrifieringens och segregationens murar.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.