Poetiskt nödvändiga verk med yttre och inre rymd

Camilla Hammarström ser science fiction möta konst på utställningen ”Kosmologiska pilar”

avCamilla Hammarström

Larissa Sansour, ”In the future they ate from the finest porcelain”, 2016.

Ett regn av porslin faller i ett dystopiskt, förtorkat landskap. Porslinet har samma mönster som ­palestinasjalar. Det är drömmen hos en motståndskvinna, en ”narrativ” terrorist som gräver ner porslin med det palestinska mönstret för att vilseleda framtidens arkeologer. I drömmen har akten blivit till en hemsökelse som är på väg att krossa henne. En psykiater frågar ut henne om hennes stora sorg: förlusten av en lillasyster som blev skjuten av israelerna.

Larissa Sansours vackra film griper tag, både som elegi över Palestinakonfliktens offer och fantasifull iscensättning av hur historien kan komma att skrivas om. Verket är den tredje delen av en science fiction-trilogi och innefattar även en performance där konstnären grävt ner porslin kring Jerusalem, Betlehem, Ramallah, Haifa, Nasaret, Jaffa och Döda havet.


Filmen är ett exempel på hur det går att använda ­science fiction-genrens möjligheter till suggestiva iscensättningar som berör. Att det är många konstnärer som dras till genren nu har väl att göra med att mänskligheten står inför avgörande utmaningar som får oss att ställa frågan om vår plats i universum.

Utställningen Kosmologiska pilar vill visa på det frukt­bara mötet mellan science fiction och konst. Och här finns många bra verk som pekar mot både yttre och inre rymder. De behandlar allt från klimatfrågan, ­genus, artificiell intelligens till rysk kosmism. Det är mäktigt och i god mening tidskrävande.


Hos Johannes Heldén är tonläget nerskruvat och poetiskt intimt. En animerad bok på väggen innehåller diktfragment om en framtida värld och visar subtila bilder på fåglar som lyfter, glimmande djurögon i mörker och föränderliga himlar. Det är lite grand som en sagobok som plötsligt blivit levande.

Lika förfinad är Meditation (Marsh Cinquefoil) bestående av en väska med delikat inbäddade bildskärmar som visar vegetativa scenerier och dikter. I en nedsänkning i mitten ligger ett pappersutklipp av en växt som i framtiden blivit utrotad. En fantasi över en värld där också människan är försvunnen och andra muterade livsformer tagit över. Heldéns sagovärldar är på en gång uppfordrande och märkvärdigt trösterika, människans plats i universum är i slutänden inte märkvärdigare en daggdroppe på ett blad.


I sin videoinstallation Eyes in the sky arbetar Anna Hoetjes med analogier mellan former. Ögats globform kopplas samman med bubblor och ballonger som erövrar rymden. Filmen ger röst åt Varvara Tsiolkovskij, hustru till den ryske vetenskapsmannen Konstantin Tsiolkovskij (1857–1935) som var en pionjär inom den tidiga spekulativa rymdforskningen. I filmen far hon ut i rymden där hon offrar sitt ena öga som hon lämnar kvar att blicka in i galaxerna.

På hennes väg upp får man ta del av under­bara gamla filmklipp från ballongstigningar och filmatiserade fantasier om månfärder. Anna Hoetje arrangerar sitt material likt en målare, där formanalogier spelar effektivt mot varandra. Här finns också en feministisk tvist i att låta det vara en kvinna som ­erövrar rymden.


En videoinstallation som ifrågasätter vårt intresse för rymden och främmande livsformer är The great silence av konstnärsduon Jennifer Allora och Guillermo Calzadilla. Här ställs Areciboteleskopets lyssnande efter livstecken i universum mot en utrotningshotad art av papegoja som lever i den närliggande skogen. Science fictionförfattaren Ted Chiang har skrivit en text som ger röst åt den.

Papegojan undrar varför vi letar efter liv långt bort när vi har så mycket intelligent liv på nära håll att studera och ta vara på, varelser med egna språk och fascinerande vanor. Den vet att den egna rösten kommer att tystna i regnskogen, tystnaden efter utdöda arter jämförs med bristen på livstecken i det jättelika teleskopet.

Att höra de skränande papegojorna och tänka på tystnaden efter dem ur ett kosmiskt perspektiv är drabbande. När de intelligenta plirande ögonen ser på betraktaren medan det väldiga teleskopet vrider sig på filmduken bredvid uppstår en svindlande känsla av nödvändighet, en lyssnandets och omsorgens nödvändighet.

ARTIKELN HANDLAR OM