Morsans krigstrauma blir storslagen konst
Selma Selmans utställning på Röda Sten har också en gåta
Uppdaterad 2024-03-18 | Publicerad 2024-02-28
Hur gör man sin morsas krigserfarenhet till konst på ett värdigt sätt? På Röda Sten i Göteborg visar Selma Selman att det går. I sin filminstallation ”Crossing the Blue Bridge” har Selman, född 1991 i Bihać, Bosnien och Hercegovina, utgått från mammans minnen från 1994 och belägringen av hemstaden. Filmen projiceras vertikalt, och bildar en spirande ljuspelare i galleriet.
Projektionens form och majestätiska storlek förstärker effekten av Selmans kroppsliga iscensättning av krigets vardagliga fasor. Klippen mellan närbild och landskapsbild är drastiska och vi får följa hennes oroliga gång över bron, ackompanjerad av en ljudbild som skriker desperation. Effekten blir ett surrealistiskt sökande, som en samtidens Maya Deren återuppstånden i dagens Gaza eller i sin födelsestad Kiev under en drönarattack. Det märkvärdiga med denna mardrömsskildring är hur Selman låter galenskapen och livsfaran i situationen färga men inte överskugga gestaltningen av mammans psykiska tillstånd. Hon klarar det ju, hon överlever, men knappast utan mentala sår.
Bakom ett skynke i samma mäktiga postindustriella gallerirum visas ”The first wedding”. Verket består av fyra varsamt stiliserade kvinnoporträtt från Selmans romska släkt målade på tungt hängande bilhuvar, av märket Mercedes. Stillheten, tyngden och intimiteten står i kontrast mot den intensiva surrealismen i ”Crossing the Blue Bridge”. Tillsammans i ett och samma gallerirum är detta inget mindre än ett fenomenalt tvåverksmontage. Det ger kvinnor i dagens konfliktzoner ett ansikte som sociala medier och masspressen inte kommer i närheten av.
En våning upp ser vi en annan sida av Selmans mor i videoinstallationen ”A pink room of her own”. Här möter vi henne lite stolt och blyg när hon visar upp sin Barbie i ett rosa rum skapat i samtal med dottern om livets öde och drömmar. Här är det inte kriget som utgör den främsta bakgrunden, utan konsekvenserna av att bli bortgift vid 13 års ålder. Här blir Selman mer intim än i våningen under, och visst är det något djupt mänskligt i historien, men resultatet skuggas av dokumentärfilmens konventioner. Å andra sidan vägs denna olyckliga effekt upp av en liten oemotståndlig målning på plåt av modern. Titel: ”I am a lady like my mother”.
På översta våningen övergår Selmans kombo av konstnärliga traumabearbetningar och ikoniserade porträtt i en serie teckningar som hon kallar ”Superpositional intersectionalism”. I dessa ambivalenta kroppsformer återkommer den surrealistiska effekten som var så framträdande i ”Crossing the Blue Bridge”. Men det är inte psykoanalysen och det omedvetna som utgör motorn, som hos 1900-talets Hans Bellmer, Antonin Artaud eller Frida Kahlo.
I stället har Selman inspirerats av två begrepp förknippade med dagens positivistiska vetenskap. Dels kvantfysikens begrepp för att beskriva hur en partikel kan befinna sig i två oförenliga tillstånd samtidigt (superpositional), dels samhällsvetenskapens begrepp för att undersöka hur olika makt- och begärsordningar samverkar i struktureringen av mänskliga förhållanden (intersektionalitet).
Av titlarna på de enskilda teckningarna framgår att Selman också blandar in Shakespeares Hamlet, eller närmare bestämt Hamlets tragiska förhållande till Ofelia. Ni vet hon som konsthistoriskt är känd från prerafaeliten Sir John Everett Millais bitterljuva version av hennes drunknade kropp.
Här finner vi utställningens stora gåta. Att Ofelias död är oskiljaktig från hennes kärlek till Hamlet och det faktum att han behandlat henne som skit råder det knappast något tvivel om i Shakespeares pjäs. Frågan om vem eller vad Hamlet symboliserar för Selmans intersektionella och kvantfysiska version av Ofelia är mer oklart. Kanske är detta världens första gestaltning av kärlekens förhållande till skönhet och död i intersektionalitetens och kvantfysikens tidevarv?
