Framtiden var bättre förr

Kristofer Andersson ser senaste nytt inom tech – konstformen som tagit över modets roll

Kristofer Andersson

Tiotalet är tiden när teknik tar över modets roll som världens mest inflytelserika konstform. Anna Wintour 2.0 stavas inte Edward Enninful, chefredaktör för brittiska Vogue sedan 2017, utan Elon Musk, grundare av Tesla, Inc.

Varför? Ingen stod opåverkad inför modets utveckling under 1900-talet. Antingen genom hur du såg ut, eller var du jobbade. På samma sätt färgar tech livsvillkoren. Har du tur: via blippfunktionen på ditt American Express. Har du otur: genom att du som sjuåring tvingas bryta kongolesisk kobolt till rikare människors mobilbatterier (se Amnestyrapporten This is what we die for, 2016).

Utställningen Framtiden börjar här, som bjussar på några av teknikindustrins fräsigaste landvinningar, pågår nu på Arkdes i Stockholm, nationellt centrum för arkitektur och design. Den kan ses som en ersättare till en förtidspensionerad svensk modevecka; en modevecka som befinner sig långt bort ifrån ekonomiska och artistiska glansdagar. På Arkdes, däremot, finns visioner.

Trist bara att uppföljaren till en konstform vars ärende var att göra den som inte var någon – på grund av fel kön, fel kåthet eller bara fel i största allmänhet – till någon, helst tycks vilja tala till Johan Norberg. Välkända brister till trots: modeindustrin skapade ändå viss objektiv skönhet. Författaren Camille Paglia har kallat 1900-talets modefotografi för ”ett av de stora ögonblicken i konsthistorien”.

I detta har hon rätt. Samma kan sägas om det avantgardistiska och definierande mode som skapades i skarven mellan åttio- och nittiotal; en estetiskt optimerad domedagsklocka. När det verkligen gällde, när blickarna naglades mot catwalken, lallades det inte runt: Det mode som gav våra liv relief höjde ett varnande finger inför framtiden. Men det är tyvärr långt mellan det och Ted Talk-erans klämmiga förhållningssätt till morgondagen.

Tech har valt en annan väg. Även om kuratorerna Rory Hyde och Mariana Pestana vinnlagt sig om att inte brista ut i Disneysång om du sköna framtid, kan de inte heller lösgöra sig från den naivism som präglar det liberala projektet: 

Kolla, ett par elektriska muskler designade av Yves Béhar! Titta, 71-åriga Cindy skapade sina egna life hacks i väntan på dröjande proteser! DYI! Lägg ned allmänvården! Jag raljerar, men om mode var en av artister driven konstform, är den nya liraren ett politiskt projekt som strävar efter att stöpa världen till Annie Lööfs lilla toyboy.

Det första som möter besökaren är ett uppladdningsbart batteri, signerat Elon Musk. Det langas fram med texten ”Kanske är det småskaliga initiativ snarare än nationella riktlinjer som kan driva fram förändringar inom energibranschen”.

Kanske det. Själv vill jag föreslå ett globalt undantagstillstånd som förbjuder människor och företag att uppfinna en enda pryl till, men det verkar vara en unpopular opinion. I ett annat hörn av utställningen har ett bibliotek satts upp, att använda i händelse av att vår civilisation någon gång behöver rekonstrueras. Jag drar fram ett exempel ur högen: The 100 best business books of all time: what they say, why they matter, and how they can help you. Väck mig inte ur kryosömnen.

Framtiden var bättre förr. Det går att jämföra Framtiden börjar här med den brittiska modevetaren Caroline Evans standardverk Fashion at the edge: spectacle, modernity, and deathliness. I den utforskar Evans de designer som kom att formulera det sena förra seklet – John Galliano, Rei Kawakubo, Alexander McQueen, Hussein Chalayan et consortes. De gjorde det genom att ta spjärn, inte mot framtidsoptimism, utan mot en frätande känsla av att allting redan var för sent.

Ur det svarta 1900-talets aska gick endast död och trauma att vaska. Kläderna förvridna: Alexander McQueens kollektion Highland rape förvandlade våldtäkt, trasor och blod till sömnadskonst. Samhället, våra trådar till varandra, var i hägringen nedbränt.

Nittiotalet var den sista sucken för den stora, vida modevärlden. När nollnolltalet landade i våra knän förändrades modebilden. Plötsligt skulle vi se nyrika ut. Kommersen perverterades; antalet kollektioner växte från två per år, till fyra, till sex – tills inget återstod. Alexander McQueen tog sitt liv en vinterdag 2010. 

Plats för tech. I dag förmodas ”design” vara synonymt med teknikoptimism och ett positivt, stöttande ärende. Framtiden börjar här ger oss alternativet i sin fulla prakt: Ett åttiotal artefakter utan konstnärlig relevans, i och för sig lämpliga som diskussionsunderlag för högstadieklasser och kulturskribenter.

Gosedjursroboten PARO (används för att ge stöd till patienter med demens), en crowdfundad bro, liksom den av försäkringsjätten Caitlin Group finansierade undervattensfarkost som ska studera klimatförändringarna i Stora barriärrevet – de säger mig alla samma sak: Samhället har lämnat walk over.

Utvecklingen kommer med ett än så länge obekräftat pris, men summan lär bli högre än de lik som den globala modeindustrin hittills satt i jord. Den transport- och energiindustri som krävs för att hålla utvecklingstakten uppe kommer att döda oss alla. Det är inte artificiell intelligens – det är aningslös intelligens.

Med de brillorna är ändå dagens artistiskt decimerade och sönderkommersialiserade mode att föredra i sin rättframhet, framför glättig tilltro på teknisk utveckling. Det är ingen slump att de designer som har något att säga till om är svårt nihilistiska: Märken som Palace, Rassvet och det av The Carlyle group raserade Supreme, gör kläder för pundare, eller för folk som önskar att de var pundare. Det är ändå kört, så lägg pensionspengarna på en becknarväska. Det finns inte längre någon anledning att vårda hälsa eller framtid. 

Vår tid sjunker som ett lod.