Högtflygande drömmar om framtiden

Utställning om betongen fångar miljonprogrammens historia

Uppdaterad 2019-12-11 | Publicerad 2019-12-10

Aleksander Dejneka, ”Bygge för fred”, 1960. Tretjakovgalleriet, Moskva.

Vi ser dem fortfarande, de prefabricerade betongelementen som lyfts av kranarna vid byggarbetsplatserna. På 1950- och 1960-talen var de flygande plattorna emellertid sinnebilden för framsteg och utveckling. De blåste utopiska vindar. Med den till synes viktlösa betongen skulle rymliga och luftiga bostäder byggas med hög standard till miljoner människor världen över.

Betongelementets epicentrum var Frankrike, varifrån det spreds till över 70 länder efter andra världskriget. Framför allt till den kommunistiska delen av världen. I Sovjet grep man tillbaka till det konstruktivistiska arvet från 1920-talet, då det fanns fantasier om bostäder som aggregat som närmast var på väg ut i rymden. En fullkomligt upphettad utopism.

Avstaliniseringen gjorde det möjligt att låta den arkitektoniska modernismen blomma ut igen. Den stalinistiska tidens historiserande utsmyckningar skulle bort. Man skulle ned till kärnan i själva konstruktionen och materialen. Ned till de geometriska grundelementen.


Utställningens kuratorer är chilenarna Pedro Ignacio Alonso och Hugo Palmarola som forskat på byggelementet i över tio år. Med hjälp av sina studenter har de skapat 3D-modeller över betongelement i världen. Sextio modeller som visar variationerna i systemet.

I mitten av salen svävar en av modellerna i lite större skala. Delarna är fästa i vajrar som går från golv till tak, en oerhört graciös installation som fångar tidsepokens högtflygande drömmar på ett närmast översinnligt vis.

Som alla vet kom bakslaget ganska snabbt – när människorna skulle införlivas i de storskaliga projekten visade det sig svårt att skapa trivsel. Dåliga material och påskyndade byggprocesser äventyrade kvaliteten. Och de sociala problemen följde med, de lät sig inte byggas bort.

I den sovjetiska satirtidningen Krokodil drev man med de havererade visionerna. På en bild kan man exempelvis se några arkitekter med anonymt utsuddade anletsdrag framför en radda med lika anonyma huskroppar. ”Som att ha ett enda ansikte”, lyder texten under.


Under min barndom bodde jag i ett hus byggt under miljonprogramsåren. Det som var mest uppenbart var bristen på bra material. Dörrkarmarna var av plast, dörrarna ihåliga och golven täckta av tråkig grå linoleum. Våtrumstapeten i badrummet bucklade sig. Det var ingen omsorg om detaljerna. Men planlösningen var fin och vi var nöjda med grovköket där det fanns både tvättmaskin och torkskåp. Det var en dubbel upplevelse. På ett sätt var lägenheten en ”effektiv maskin” för vårt boende, men å andra sidan kändes det torftigt med något som hade karaktären av provisorium.


Utställningen skildrar rörelsen från det utopiska till det dystopiska. I filmklipp, tidskrifter, affischer och konst kommer bägge aspekterna fram.

Det är många människor som bor i miljonprogramsområden. Här tecknas deras hembygds historia på ett respektfullt och klargörande vis.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln