Knäppt liv på nätet

Ulrika Stahre

Ulrika Stahre rapporterar från en snyggt förpackad konstfest om vår uppkopplade tid

För fyra år sedan var det en logotypförsedd gatsten som var pricken över i, alternativt skämde ut den sjunde berlinbiennalen.

I år är det som om stenen återvänt från sin historiska exil.

Då var den förbunden med en aktivistisk utställning signerad Artur Zmijewski. Den inte bara illustrerade konstens och kampens förtingligande och kapitalisering. Den blev åtminstone för mig en symbol för att konsten aldrig förmår nå ut utanför sin egen värld.

Nu är stenen bortplockad från souvenirhyllan – till förmån för tygkassen, alla utställningars ständiga följeslagare – men det är som om dess dubbelhet är själva basen för årets biennal. Vi är alla varor. Vi är till salu oupphörligen, vår onlinetillvaro är möjligen verkligare än livet men framför allt föremål för köp och sälj av beteenden och identiteter. Våra åsikter finns, kanske, bara i färdiga paket.

Den där souvenirgatstenen skulle passat så mycket bättre på årets biennal, för om något så är den ögonöppnande brutal. Det i vanliga fall New York-baserade curatorteamet DIS har sinne för det drastiskt snygga, för paketering och corporate design. De har tidigare i sin verksamhet korsat mode, design, konst. Allt går.

Det gör det på biennalen också, här finns fina verk av Hito Steyrl och Adrian Piper, liksom förföriskt fotografi av Bjarne Melgaard. Det är stiligt förpackat och övertygande designat. Men många verk är sådana som jag normalt går förbi: perfekt animerade, reklammässiga filmer. De tuggar på och berättar lager på lager av fiktivt dokumentära historier. Det är något med både formen och innehållet som fungerar abjektalt: låtsasvärldarna, det inåtvänt självreflekterande, lite för smarta anslaget.

Ett exempel är Cécile B Evans What the heart wants, en storslaget dominant installation i Kunstwerkes bottenvåning. Vatten fyller golvytorna, filmen med sina surrealistiska kanske Dalìinspirerade öron i landskap och storslagna spelvärldsmiljöer beskriver en cybertillvaro där det mänskliga inte riktigt låter sig fångas.

Vårt människovarande behöver en dos apokalyptisk fantasi, för är det något som förenar ett par av de större verken på biennalen är det undergångsstämningen. Apokalypsen post 9/11: människor faller med huvudet före, i hundratal. Detta pågår i både Evans film och i Jon Rafmans maffiga 3D-film som går att se på Akademie der Künstes översta våning.

Staden Berlin och framför allt dess historia har traditionellt blivit tydligt problematiserad på de olika biennalerna, något som inte är helt uppenbart denna gång. Dock slinker historien in både som katastrof och genom de platser som valts – ESMT, nu en managementutbildning, förr en maktens boning i DDR, speglar utmärkt väl både Berlins historia och biennalens. Ett fåtal verk visas på denna plats, bland annat ett projekt om framtidens möjliga valutor, signerat Simon Denny.

Det är omöjligt att nå ESMT utan att försöka forcera eller åtminstone störas av ett av de större byggprojekten i dagens Berlin: Humboldt Forum ska bli ett centralt museikomplex på den plats där det på kejsartiden fanns ett slott. Den nybarocka fasaden ska återuppstå. Hela byggnaden är ett exempel på varumärkesarbete och historieförfalskning, ett ohyggligt dyrt sätt att sopa igen spåren efter 1900-talets historia. Till årets biennal med sitt tema ”The present in drag” är slottet ju ett ypperligt tillskott. Det är samtiden i partyskrud, utklädd, kanske till sig själv, kanske till någon annan men alldeles säkert inte vad man kan kalla autentisk.

Är då allt på låtsas på årets Berlinbiennal också?

Ja, kanske.

Homeland, en film av Halil Altındere, skildrar migration och syrienflyktingar i rap-form, och här saknas inga samtidsmarkörer: parkour, yoga, drönare, refugees welcome och en text som handlar om flykten och flyktens slut. Filmen vibrerar mellan den samtid vi alla känner till och samtiden som ett enkelt rollspel. Som politisk konst blir den något väsentligt annat än det vi vant oss vid att se på konstutställningar och det är dessa verk som helt saknas: dokumentärerna, aktionerna.

Ändå är årets Berlinbiennal uppenbart politisk och mycket konsekvent. Varumärket Berlin möter konsten, som möter betraktaren, som filmar, fotograferar och publicerar sina upplevelser i en bildström som aldrig tar slut – och som förstärker varumärket Berlin och så fortsätter det runt och runt i cirklar. Biennalen låter så att säga samtiden gestalta sig själv.

För fyra år sedan var det Yael Bartanas verk And Europe will be stunned som var ett av de representativa politiska projekten. Argumentationen för ett judiskt återvändande till Polen blottade flera politiska kluster och verket grep från sidan tag i en samtida antisemitism. Årets motsvarighet är Ingo Niermanns Army of love, en antikapitalistisk, antihierarkisk kärleksrörelse som kräver jämlik kärlek till alla, bortom hierarkier och värden. Ett dokufiktivt projekt som genom film och hemsida lyckas synliggöra kärlekens ekonomi.

Så mitt i den låsta frihetsupplevelsen och de ansträngda yogaposerna, som den svenska konstnären Anna Uddenberg gör så obehagliga skulpturer av, och mitt i tjatet om uppkoppling och verklighetslager, är den nionde Berlinbiennalen en konstfest som förvaltar det radikala arvet.

Jag kan efter ett par dagar inte längre fördra den marknad Berlin varit i åratal, i de turisttäta kvarteren runt Potsdamer Platz, i den groteska säljlogik som gjort att Förintelsemonumentet ackompanjeras av öldrickande på någon sorts bisarr första parkett. Inte ens reklam för ett sjudagarskort i kollektivtrafiken passerar mitt nya snåla nålsöga: bilden på de två läderbögarna som för all del har blivit symboler för Berlin, den fria HBTQ-staden, representerar också hur stadens radikalitet blivit alltför tjusigt paketerat.

Den nionde Berlinbiennalen är kort sagt inte en utställning jag gillar. Men den är bra.