Frågorna måste lyftas högre än i terapin

Claes Wahlin ser en antik tragedi bli vagt familjedrama

Publicerad 2019-09-15

Frida Argento Abrahamsson i ”Ifigenia i Aulis”.

Vad vi kallar psykologi, skulle de gamla grekerna kalla ödet. Det är svårt att i tid flytta föreställningen mellan den grekiska synen på hur gudarnas vilja och människornas blir ett: den grekiska individen har inget fritt val, snarare så internaliserar de det val som ödet eller gudarna gör.

Agamemnons dilemma i Euripides Ifigenia i Aulis, där han av gudarna beordrats att offra sin dotter Ifigenia för att få förlig vind mot Troja, är egentligen svårt att förstår utifrån våra moderna psykologiska teorier.

Naturligtvis är hans förtvivlan som far lika stor då som nu, men tvånget att försaka henne, bevekelsegrunden som avgör valet, är för oss främmande. Det närmaste vi kommer är dagens extrema religiösa utövare, där ett liv vilket som helst kan offras för ett högre syfte.


Dramaten har Nadja Weiss närmat sig vår tid via Jon Fosses version av Euripides drama. Vi får ett familjedrama, men där siaren Kalchas spådom ekar åtminstone en bit in i dramat. Att den mycket unge Orestes, Ifigenias lillebror, är klädd i militärdräkt siar också om den hämnd han har att utföra i denna våldsspiral som löper genom tragedierna.

Från scengolvet hänger tunna, vita tygsjok som segel i stiltje, eller som påminnelse om det bröllop med Akilles som lurat Ifigenia och hennes mor Klytaimestra till Aulis.

Spelet sker vid scenkanten framför tygsjoken, emellanåt smyger slaven (Sten Ljunggren) i bakgrunden, han som hör och vet mer än de flesta om vad som tima skall. När Klytaimestra väl förstår vad som egentligen ska hända utbryter ett familjegräl av dimensioner. Ellen Jelinek låter henne rasa och förtvivla, allt medan Ifigenia iakttar vad som sker. Frida Argento Abrahamsson, blott 19 år, går från trulig tonåring till den som offrar sig för att få slut på föräldrarnas gräl.


Om Christoffer Svenssons Agamemnon fungerar som svag familjefader är det gott spelat, som kung av Mykene och härförare är han naturligtvis för vek i framställningen, vilket gör Erik Ehns Menelaos till en betydligt starkare prestation. Man kan höra hur hjärnan går på högvarv när Agamemnon tvekar. Hamadi Khemiris Akilles, som vill hindra Ifigenias död, övertygar som rättrådig krigare.

Om ödet här tonas ned, så blir familjedramat dessvärre en smula vagt. Svaren på frågorna varför Agamemnon offrar dottern och varför Ifigenia accepterar det, hänger i luften likt de tunna tygsjoken. Gott och väl att teatern ställer frågor i stället för svar, men när det spelas grekisk tragedi, så måste frågorna lyftas högre än vad de gör hos familjeterapeuten.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.