En rätt så ljuvlig afton med gycklare

Cecilia Djurberg har förfärligt roligt med ”Par i narrar”

avCecilia Djurberg

Foto: Bengt Wanselius
Per Sandberg och Gunilla Röör i ”Par i narrar” på Teater Giljotin i Stockholm.

Det är tuffa tider för yrkesnarrar. Skådespelarna Gunilla Röör och Per Sandberg, som är ett äkta par även privat, känner sig överflödiga i sina röda bjällermössor och snabelstövlar i en värld där presidenter, premiärministrar och skenheliga entreprenörer narras och skämtar bort både sanning och allvar.

”De gör ju hela jobbet själva”, konstaterar de purket i sin egenhändigt skrivna och regisserade Par i narrar på Teater Giljotin i Stockholm. Har leken dragit dem förbi, undrar de, nu när kulturkonservativa briljerar i konsten att få skratt att fastna i halsen och kapitalets trollspö svingas över anrika gycklarnästen och förvandlar dem till cykelaffärer.

Som Börje och Börje, börjar duon, så att säga, old school och snart strömmar kaskader av trams och ordvitsar mot narrens klassiska spegel av svarta tårar.

Jag som ofta reserverar mig mot teatervärldens självupptagenhet erkänner ändå glatt att teatern i sina bästa stunder, som här, är en alldeles utmärkt metafor för livet. Och Par i narrar är mer än ett panikartat försvar för teaterkonsten, den handlar lika mycket om livet och kärleken.

Röör och Sandberg fångar fysiskt, filosofiskt och förfärligt roligt den underbara, kämpiga och stöttande tvåsamheten på livets narrstigar. Jobbstress, vardagstristess och döden med sitt schackbräde gör entré. Men även lilla döden pockar på uppmärksamhet och får sig ett nummer: ”Har du kommit för att tillfredsställa mig?”

De öser friskt och fräckt ur teaterhistoriens samlade narrkompetens med ikoniska poser och mimövningar à la Étienne Decroux (”gestalta ett kollektiv som säger adjö till ett annat kollektiv”). Utöver Ingmar Bergman lånas text från narrnestorer som Lars Forssell, Staffan Westerberg och givetvis Shakespeare med sin narrmässiga wit. Den som följt paret och sett Gunilla Röör som Rickard III på stadsteatern eller Pelle Sandberg som Trump-tonad Claudius i Hamlet på Galeasen kan dessutom njuta av att se referenserna bli till lustiga jokrar i deras narrativ.

Det är redan ganska ljuvligt, men när detta par har dansat in sig några föreställningar kommer de nog bli varmare i narrkåporna. På premiären är övergångarna mellan känslostämningarna ännu lite mekaniska och den rappa texten har inte helt lagt sig tillrätta.

ARTIKELN HANDLAR OM