Ställningskrig i klassrummet
Publicerad 2016-02-25
Amelie Björck ser ett tätt drama om skolan
Vad kan en lärare göra för att fånga upp en elev som gett upp?
Idén till Unga Klaras samarbete med Folkteatern i Gävleborg om klassrumspjäsen Vad ska du ha mig till? väcktes under en tidigare produktion som fick avbrytas vid ett av skolbesöken. Ett par killar i publiken kunde inte sluta slänga ur sig vulgära kommentarer.
Under upprördheten efteråt kom frågan om lärarnas roll upp. Varför var de så dämpade? Saknade de verktyg att nå fram till sina stöddigaste elever? Skämdes de? Vems var misslyckandet?
På väg över den isiga skolgården på Kärrtorps gymnasium mobiliserar jag för uppföljningspjäsens turnépremiär. Frågan om makt och motivation impregnerar väggarna i varje skola, oavsett hur stora fönster mot himlen. Vad kan teaterns spegel väcka i en vardag där framtidshopp och uppgivenhet ständigt gnuggar axel?
Vi sätter oss längs väggarna, klass och lärare. På golvet: två stolar och två skådespelare – en med pärm, det är läraren, och en med hörlurar, eleven.
Mer behövs inte. Koncentrationen blir snabbt lika tät som dialogen. Jag tänker på Strindbergs psykologiska dueller och på David Mamets lärare-elev-drama Oleanna, där maktkampen vrider sig kring frågan om sexuellt trakasseri.
Halvtimmen av enskilt samtal går bara alltför fort. Positionerna har precis hunnit kompliceras när ett rollbyte görs enligt beprövad psykodramateknik, så att Björn Johansson som nyss blev hotfull som elev intar lärarrollen, medan Oldoz Javidi drar upp hooden och utmanar honom med en blängande du-kan-inte-komma-åt-mig-blick.
Eleven i detta möte vet att hen är ”skolans skräck” och säger ”dom” om både lärarna och ”de duktiga” eleverna. Dessa ingår i det genomskådade ”systemet” som hen väljer bort, och den sympatiska läraren lirkar ganska lamt. ”Du är ju smart!” – när bekräftelsen väl kommer sker det sent; eleven har redan F i alla ämnen.
Diskussionen efter dramat översätter det låsta läget till situationen i publikklassen, precis som det ska vara. Ställningskriget tonar bort och samtalet kommer främst att kretsa kring betygssystemet, som både lärare som elever är inträngda i. Lusten att lära verkar för en majoritet täppas till av systemets krav att lyckas varje gång. Inte ens ”de duktiga” får vara särskilt glada.
Det är synd är att lärare och elever delas upp under hela samtalet. Kanske hade ett utbyte faktiskt fungerat just här, i teaterns ”tredje rum”. Att reflektera över gemensam frustration kan vara första steget till förändring.
