Remixat rekviem
Cecilia Djurberg ser Les Ballets C de la B:s svängiga likvaka på Dansens hus
Publicerad 2019-04-04
DANS Det sägs att hörseln är det sista sinnet som ger upp när vi dör. En tanke som manifesteras i Les Ballets C de la B:s Requiem pour L, som gästspelar på Dansens hus. Här framför 14 musiker, sångare och dansare i eleganta kostymer och gummistövlar en jazzig, afrorytmisk remix av Mozarts Requiem framför en stor filmduk där ansiktet på en döende kvinna, ”L”, projiceras. Det dokumentära materialet visar hur hon bokstavligen dör under den 1 timme och 45 minuter långa, konceptuella performancekonserten.
Fram till slutet är det enda som rör sig på filmen skymtar och skuggor av anhöriga; kvinnans blinkningar och små handgester; hennes slickande om läpparna och sista andetag. Utdraget och stilla.
På och runt scenografin av svarta lådor, som för tankarna till kistor eller gravstenar, är det desto mer livat med omväxlande Mozart-sakral sång och explosiva afrikanska rytmer i musik och koreografi.
Den belgiska koreografen Alain Platels och musikern Fabrizio Cassols starka men osentimentala dödsritual gestaltar ett expressivt förhållande till döden som är rätt ovant i västvärlden. Inför döden är vi alla lika, men sorg kan hanteras så olika.
Les Ballets C de la B har, med konstnärlige ledaren Platel, profilerat sig genom att flytta gränserna från den traditionella uppfattningen om vad som är dans. Med Requiem pour L omprövar de nu även idén om hur svängig en likvaka kan vara och den som finge ett sådant här kraftfullt rekviem kunde nog dö lycklig.
