Som skrivet i himlen

Claes Wahlin ser Strindberg på ett förlåtande humör

helskärm

Vad skapar en klassiker? Svaren skiftar givetvis i tid och rum, och i det ligger ett av svaren: en klassiker ser till att det finns tomrum som kan fyllas i av mottagaren. Åskådaren, läsaren eller regissören har möjlighet att föra ett slags samtal med verket.

Saken blir tydlig i Eirik Stubøs uppsättning av Strindbergs Påsk på Stockholms stadsteater. Här är reduktionen av det slag som leder till en teatral förhöjning: fem svarta stolar vid scenkanten, en grå plåtvägg i fonden och stillsamma ljusförändringar. Ensemblen sitter i samtida, neutrala kläder, reser sig när de blir en smula upprörda, men talar annars lugnt och övertygande. Texten står i centrum, men den är fäst i skådespelarnas kroppar.

Associationerna sprider sig genom tid och rum. Strindbergs försoningsdrama om den skuldsatta familjen, där perspektivet alltid ligger strax ovanför livets förtretligheter, men aldrig så högt att sympatin försvinner, erinrar såväl om Sofokles lära genom lidandet, som om medeltidens Fru Fortuna eller, för den delen, om moral och ansvar bland dagens ekonomiska svindlerier.

Som van teaterbesökare glömmer man gärna bort hur märklig Strindberg är. Här finns ett språk lika energiskt som exakt, en tematik som tycks lika giltig nu som för ett sekel sedan och en förmåga att skapa en konst som fungerar som ett slags etisk normdiskussion. På stadsteatern mejslar ensemblen ut varje ord. Replikerna tycks dallra ett ögonblick i scenrummet för att ge plats för allt det som står skrivet mellan raderna.

Sven Ahlströms återhållna och koncentrerade Elis som försöker rädda sin stolthet inför den annalkande katastrofen, medan Helena af Sandeberg som fästmön Kristina låter hemligheterna reflekteras i mimiken. Och systern, Maria Salomaas Eleonora, bär familjens skulder som självspäkning tills syndaförlåtelsen inträder i Sten Ljunggrens imposanta gestalt.

Liksom i Dramatens uppsättning av Kasimir och Karoline händer det saker när det försvinner en massa bråte från scenen.

Spelet fokuseras till ett uppfordrande utrymme precis mellan scenens fiktion och salongens verklighet, en dramatisk förtätning där ordet blir kött.

Claes Wahlin