Plågsamt vackert om systrar som separeras
Catharina Backmans nya opera med estetisk skärpa
Uppdaterad 2022-03-28 | Publicerad 2022-03-27
Puccinis enaktare Syster Angelica ingår tillsammans med Kappan och Gianni Schicchi i hans Triptyk, men i Malmö har man i stället förenat den med ett nyskrivet verk av Catherina Backman, Från andra sidan havet. Föreställningens samlingsnamn är Systrarna men kunde kanske mer precist ha varit Separationerna. För det är två ödesdigra och hjärtskärande tragiska separationer som förenar de här två timslånga operorna.
Syster Angelica är en adelsflicka som blivit berövad sitt nyfödda barn och kastad i kloster, där hon på sju år inte fått veta något om sitt barn, som hon ständigt drömmer om. För första gången får hon besök, en gruvlig moster (en magnifik Anna Larsson), som torrt meddelar att barnet dog för två år sedan.
Från andra sidan havet med libretto av Maria Sundqvist efter en novell av Birgitta Trotzig utspelar sig på slutet av 1800-talet i tsarryssland. En fattig familj får sitt första barn och hittar samtidigt en övergiven flicka, och de två ”mjölksystrarna” växer upp som oskiljaktiga vänner. Fadern tvångsenrolleras till armén, och modern tvingas lämna bort den ena flickan. De växer upp på olika håll, båda lika olyckliga över att ha mist varandra. De ses till slut igen som hastigast men rycks åter bort från varandra i tumultet vid någon revolution.
Staffan Valdemar Holm har format båda de här sorgliga historierna osentimentalt och med estetisk skärpa. I Syster Angelica skapar Bente Lykke Møller en minimalistisk scenbild med en scentäckande grå vägg, endast prydd av ett krucifix. Mot väggen tecknar sig alla exakt lika vitklädda nunnor som i relief, medan den hemska mostern bryter av i helsvart.
Från andra sidan havet domineras av stora hotfulla gråsvarta block – påtagligt inspirerade av förintelsemonumentet i Berlin – som ständigt snurrar runt på vridscenen, och kring vilka människor rör sig ofta i flykt och förtvivlan. Det är kusligt, suggestivt och nästan plågsamt vackert.
Backmans musik är livfullt expressiv och lidelsefull utan att bli patetisk, och operan fungerar som bäst så länge de två systrarna är barn – två elva, tolvåriga flickor gör fina insatser i barnrollerna. Den senare delen blir litet för fragmentarisk för att riktigt gripa tag, även om Elin Rombo och Elisabet Jansson gör strålande insatser som de två som vuxna. Elin Rombos förtvivlade utspel som syster Angelica är också urstarkt.
Patrik Ringborg formar Puccinis och Backmans musik subtilt känsligt men också med storartade dramatiska kulminationer. Sällan har Malmös operaorkester låtit så bra.
