Förförd av den digitala underjorden

Oron för fiktionen tar nya former

Uppdaterad 2023-01-24 | Publicerad 2017-03-25

Reine Brynolfsson och Sigrid Johnson  i ”The nether” på Dramaten.

Med jämna mellanrum återkommer oron för fiktionen. Våldet i dataspelen skapade diskussioner om våldet i verkligheten, liksom videovåldsdebatten på 1970-talet. Vid förra sekelskiftet utbröt social panik av de ”omoraliska” kioskdeckarna om Nick Carter och redan på 1600-talet ansåg man att läsning av romanser och hjälteepos kunde leda till både fysisk och psykisk ohälsa.

Jennifer Haleys The nether dramatiserar samma slags oro över vad som kan hända med de som vistas alltför mycket i darknet, den digitala underjorden. Kommissarie Morris förhör Sims, skaparen av ett rum för pedofiler, som hon har kommit på spåren genom infiltratören Woodnut. Hon förhör även Doyle som besöker Sims rum.

Det handlar dels om i vilken grad darknet faller under den verkliga världens jurisdiktion, dels huruvida de brott som begås i denna fantasivärld kan leda till verkliga brott. Haley vill inte ge några svar, men tar ställning i fallet pedofili. Sims och Doyle försvarar sig med att de får utlopp för känslor och sinnesupplevelser i darknet, något de inte kan få i den verkliga världen. Civilsamhällets rationella överenskommelser begränsar dem.

Scenerna skiftar mellan förhör vid ett nedsänkt bord vid scenkanten, halvvägs i salongens verkliga värld, och den digitala herrgård som Sims skapat uppe på scenen. Här möter Woodnut flickebarnet Iris, övertygande spelad av det alldeles riktiga barnet Sigrid Johnson. Vartefter blir det klart att scenerna i den fiktiva herrgården är föranledda av polisens undersökningar och naturligtvis lyckas man också släcka ner denna farliga fiktionsvärld.

Vi möter en skicklig ensemble, Reine Brynolfssons Sims, så kuslig just i det att det är svårt att inte hålla med honom, i alla fall en bra bit in i pjäsen. Nina Zanjanis Morris döljer elegant den lockelse darknet utgör under en alldeles äkta upprördhet; hennes förhör blir samtidigt en självrannsakan. Magnus Ehrner ger Doyle en resning förorsakad av samma slags lockelse – frihet från samhällets konventioner.

Pjäsen kunde vara lite djupare i sina analysförsök, liksom den kunde ha utnyttjat teaterns möjligheter bättre. För dessvärre kommer den diskussion som pjäsen vill föra vara förlegad fortare än vi anar.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.