Berling bit för bit
Mikaela Blomqvist ser ännu en tom uppsättning på Göteborgs stadsteater
Uppdaterad 2020-07-27 | Publicerad 2017-12-19
Gösta Berlings saga bygger på en rad osäkerheter. Är oredan under kavaljerernas år som härskare på Ekeby ett verk av onda krafter eller av slumpen? Är den elake patron Sintram satan själv eller bara en skicklig manipulatör? Står majorskan verkligen i förbund med djävulen? Och förstås: är den ostyrige Gösta möjlig att rädda?
Det blir läsaren själv som får ta ställning till om romanen skall läsas som en historia om psykologi, religion eller moral. Men när boken nu blir pjäs på Göteborgs stadsteater i omtolkning av Rikard Lekander består utmaningen för publiken inte så mycket i att tolka som att få ihop de splittrade scenerna till en begriplig helhet.
Historien är kraftigt nedskuren till ett slags best of Gösta Berling där Lekander som arbetar med skräckteater (och i detta fall även skrikteater) har försökt att vaska fram action ur romanen.
I korta scener utan inbördes logik får vi se Gösta kyssa någon kvinna, ha några fester, åka släde och så vidare. För den som inte har romanen färskt i minnet blir det mycket förvirrande, inte minst då personerna på scen ofta refererar tillbaka till de delar som har strukits. Och då får ändå Sintram (kraftigt överspelad av en bocklik och bräkande Jacob Eklund) som här gjorts till berättare återge långa stycken muntligt.
I ett inledande anförande vädjar han till åskådarens fantasi. Det är att kräva mycket av publiken för på scen saknas både skådespelare och dekor.
Adam Lundgren som egentligen passar utmärkt för rollen som Gösta får det svårt med en ynka kavaljer vid sin sida, istället för de elva som omnämns men aldrig syns. De stora balerna har bara sju gäster. Ekeby och de andra gårdarnas prakt består på sin höjd av ett bord och fyra stolar.
Men även det kunde möjligen ha fungerat om inte hela historien också hade slarvats bort. Göstas utveckling saknas, kvinnornas kärlek till honom är obegriplig liksom majorskans självpåtagna plåga. Det håller helt enkelt inte ihop.
Med Gösta Berlings saga sätter Stadsteatern ännu en gång upp en pjäs där scenen till stora delar förblir tom, både i konkret och överförd bemärkelse. Att Lekander som är oprövad som regissör annat än på mindre scener, har svårt att göra något av det stora scenutrymmet är begripligt. Att Pontus Stenshäll ändå gett honom uppdraget är både mycket omdömeslöst och mycket väntat. Den ytlighet och dumhet som präglat Stadsteatern sedan Stenshälls tillträde firar här nya triumfer.
