Döden på löpande band till salu i Vadstena
Onödigt spexigt i Daniel Nelsons nya opera ”Andefabriken”
Publicerad 2023-07-23
Handlingen i Daniel Nelsons nya opera med det förbryllande namnet Andefabriken utspelar sig i London 1899. Andeåkallan och bordsdans är högsta mode, och charlatanen Madame Kolthoff gör goda pengar. En dag kommer den unga flickan Alice in och får pröva den nya uppfinningen ”psykofonen”, men får då en så svår stöt att hon dör. Och blir en riktig ande.
Den stackars ande-Alice klagar för Madame Kolthoff, att det är så tråkigt i andarnas värld. Hon vill hem, men andebedragerskan vill först utnyttja Alice för att bättra på sina affärer. Men hon blir i stället arresterad för mord på Alice, och Alices mer seriösa syster Lily ingriper. Hon visar sig också något överraskande vara pigg på att göra geschäft av sin just mördade syster och startar en ”andefabrik”, där hugade spekulanter mot god betalning dödas på löpande band för att få komma till den förment angenäma andevärlden.
Denna bisarra och makabra historia, ihoptotad av librettisterna Tuvalisa Rangström och Magnus Lindman, har närmast studentspexkaraktär, och regissören Nils Spangenberg drar också till med litet muntrare inslag av och till. Daniel Nelsons musik understryker dock inte dåraktigheten i historien, den är rytmiskt stram à la Stravinsky och med klara inslag av Bernard Hermann (Psycho) och också med lite inblandning av tongångar i stil med introt till Morden i Midsomer. Tolv stråkmusiker, en pianist och en slagverkare under Joachim Gustafssons ledning sköter sig utmärkt.
Scenografen Bengt Gomér och kostymören Nina Sandström har tagit i ordentligt. Bröllopssalen på Vadstena Slott är helt inklädd med svarta draperier, stearinljusen fladdrar, och alla är klädda i eleganta spökviktorianska kreationer. Sångarna går helhjärtat in för sina vokalt ofta tacksamma roller, och man kan glädja sig åt två fina unga sopraner, Minna Tägil och Rebecca Wallroth, som Alice och Lily, liksom åt Gustav Johanssons klangfulla bas och David Risbergs vackra barytonlinjer. Veteranen Ingrid Tobiasson kan spela ut sin avsevärda komedibegåvning som Madame Kolthoff, även om hennes röst numera inte riktigt är vad den var.
Ibland verkar det som om librettistparet också vill ha något allvarligt att säga om liv och död och om en kommersialisering av alla värden, som till slut också kommer att gälla själva människolivet. Men sådana tendenser försvinner snabbt bland alla dårskaper i denna alldeles för lösligt spexartade historia.
