Kaxig satsning på riktigt berättande

Backa teater visar förtroende för sin unga publik

helskärm

Det här är kanske inte Mattias Anderssons tätaste uppsättning, men Hierachy of needs ligger utan tvekan i linje med vad Backa teater ska ägna sig åt: kaxiga satsningar på dramatiker som inte nödvändigtvis är kända men som har något att berätta. På riktigt.

Debutanten Adel Darwish har skrivit ett mångbottnat, envetet och hjärtskärande manus om mellanmänsklighet med tentakler direkt in i Syrienkriget. Det är inte lättillgängligt, men uppfordrande och starkt.

Publiken filmas diskret från det att vi stiger in och bänkas runt en öppen scen med rörligt tak, som på ett bygge. Det scenografiska upplägget är typiskt Backa teater. En datorskärm övervakar allt och möjliggör kontakt med andra världar. Någonstans kopplar en grupp syriska skådespelare upp sig och smälter in i bilden av scenen. Tekniken får deras ansikten att bli närmast eteriska.

Snart framgår att allt kretsar kring vissa frågor och replikskiften som sedermera förvandlas till dramatiska tics och existentiella återvändsgränder. Det är ambitiöst, abstrakt och långa stunder väldigt meta.

Adel Derwish medverkar själv, dissekerar det pågående dramat och driver det frenetiskt framåt genom verbal pingpong med Josefin Neldén. De vrider och vänder på allt från texten i sig och vardagliga maktrelationer till krigstrauman och ångest kring ord i repressiva samhällen.

Derwish har höga ambitioner och en benhård tro på sitt berättande. Han visar stort förtroende för Backas unga publik. Den späckade dialogen och de många upprepningarna hade mycket väl kunnat bli till pretentiös materia, men det undviks inte minst tack vare lågmäld humor, till exempel när ensemblen ger sig till känna mitt i publiken.

Regissör Mattias Andersson håller ovanligt låg profil, och har gissningsvis låtit Adel Derwishs vision materialiseras utan större ingrepp. Rimligt med tanke på hur stark den verkar vara, men samtidigt håller de många intellektuella vindlingarna publiken på distans.

Det är först genom de dansade slutscenerna som allt tätnar och berör. Scenografin vaknar bokstavligen till liv när taket sänker sig till klaustrofobisk nivå, och en grupp dansande ungdomar intar golvet. Mästerliga streetdanskompaniet Twisted feet står för koreografin, en tung hybrid av modernt och hip hop. Dansarna rör sig samstämmigt i vad som snart förvandlats till ett symboliskt, olycksbådande hav fyllt av plast. Slutscenen smyger sig på, och lär inte ha lämnat någon oberörd.