Förföriskt vackert när Romeo inte får sin Julia
Svårt att hålla tårarna tillbaka i Gounods opera på Malmöoperan
Publicerad 2022-11-08
Charles Gounod skrev sin operaversion av Romeo och Julia för den mondäna parispubliken under Napoleon III:s kejsardöme. Han visste vad publiken ville ha och smekte den medhårs. Och vad den ville var att gärna bli rörd till tårar och inte stötas för pannan. Hans Romeo och Julia balanserar hela tiden på gränsen till det insmickrande och sentimentala, men musiken är så förföriskt vacker att man faller till föga och låter sig, om än litet motvilligt, beröras.
Att man gör det i Malmö hänger också mycket samman med själva framförandet. I synnerhet faller jag helt för den unga ryska sopranen Kseniia Proshina som Julia (eller Juliette, det sjungs på franska). Hennes stämma är daggfriskt ungdomlig och fräsch och behåller sin lyriska värme, även när hon blir som mest ungdomligt passionerad. Hennes stora scen i fjärde akten, där hon tvekar inför drycken som ska göra henne skendöd, blir föreställningens hjärtpunkt.
Hennes Romeo, koreanen Sehoon Moon, har inte samma karisma, och hans kärleksförklaringar är inte lika självklart övertygande. Men också han har en lyrisk stämma, som klingar stabilt och och utan ansträngning i alla lägen, och han har en spänst i rösten, som får paradarian ”Ah lève-toi soleil” att lyfta som den ska.
Malmöoperan har som så ofta sökt sig utomlands för att fylla rollistan, även när det gäller mindre roller, men det sjungs utmärkt på alla håll, till exempel av Alexander Roslavets som fader Laurent och Mark Stone som Capulet. Emma Sventelius som Romeos unge vän Stefano (hon som sjunger den läckra kupletten om turturduvan) utgör det svenska undantaget.
Att det musikaliska intrycket blir så starkt beror inte bara på den fina vokala ensemblen utan även i hög grad på Patrik Ringborgs insats tillsammans med den ypperliga orkestern. Han skulpterar svepande legaton och lockar fram en underbar lyrisk täthet ur stråkarna när de ska följa kärleksparet genom natten; det är smakfull fransysk balans i de mer dramatiska momenten.
Regissören Amy Lane har valt att placera historien i ett New York av år 1890, där motsättningarna gäller de två italienska migrantfamiljerna Montague och Capulet. Det låter sig väl göras men är heller inget hon eller scenografen Emma Ryott får ut några extra poänger av. New York som Romeo och Julia-miljö är mycket häftigare utnyttjat i en viss musikal av Leonard Bernstein.
