Grumlig romantik

Absurd Jane Eyre på Folkteatern i Göteborg

helskärm

Jane Eyre är en fulländad romantisk roman, inte minst tack vare sitt långsamma och rika berättande. Passionen tar form med små, små steg tills den plötsligt är starkare än alla omgivande planer och hierarkier. Det är hisnande, och för en stund starkare än det märkliga hot som ruttnar på vinden i det slitna herresätet på den vindpinade heden.

Denna materia har dramatikern Tone Schunnesson och regissören Ragna Wei tagit sig an på Folkteatern i Göteborg.

Ett komiskt raster på Jane Eyre låter motsägelsefullt. Men okej, allt är möjligt på teatern, och här tiltas dramat alltså åt det absurda hållet. Det fungerar stundtals, till exempel i händerna på Lena B Nilsson. Hennes jovialiska Mrs Fairfax har exakt tajming och humorn sitter som en lågmäld smäck. Den stora behållningen är annars samspelet mellan Jane Eyre och Mr Rochester. Emma Österlöf och Francisco Sobrado är storslagna tillsammans.

Men i stort grumlar en massa frustande, bisarra inslag dramats essens.

Möjligen hade det klaffat om man vågat sänka pulsen. Skådespelarna levererar sina repliker som om det brann i knutarna. Kanske för att den vindlande sagan behövt anpassas för scen. Men synd just för att det saktfärdiga, passionerade berättandet bleknar.

När det kommer till Bertha fungerar tempot bättre. Nina Jemth Öhlund är ursinnigt otäck, full av kraft och ger nya ledtrådar om den hemliga hysterikan på vinden. Målningar, böcker och danskonst har försökt tränga bakom hennes psykotiska pannben. Jemth Öhlund ger Bertha nerv och konturer. Knuten är skambeläggande snarare än galenskap.

Det känns logiskt och rimligt. Desto svajigare ter sig publikfriande inslag som fyllefesten där Jane blir mobbad av sin antagonist Blanche i strumpeband.

Scenografin är smart och antyder jämte kostymen att det här skulle kunna utspela sig i dag, men lika gärna under viktorianska eran. Med det senare följer att klass- och könshierarkierna som i romanen är tydliga och en bärande förklaring till att relationerna kompliceras.

På Folkteatern behåller man bara fragment av dessa maktordningar. Jane föraktas: en alldaglig guvernant utan anor. Samtidigt har rollen gjorts nutida i sitt uppstudsiga sätt gentemot människor med mer makt, och till sitt eget själsliv. Andrea Edwards och Helmon Solomon gestaltar Janes inre och publiken får på så vis ta del av hennes tankar.

Även det ett snyggt drag i en överambitiös helhet.