Sorgen över att vara halv

Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-05

Lars Ring ser en pjäs som strävar till förändring

Oldoz Javidi, Maria Salah och Bianca Traum i ”Vitsvit”.

En sparsmakad diktsamling kan också vara ett stor­slaget drama om identitet. Det språk som den poetiska formen reducerat kan – mellan raderna, andetagen – innehålla ett sårigt trauma om att förlora sitt ursprung och därmed sin självklarhet. Det nya språket med alla dess dolda värderingar är ett blekmedel som suddar ut erfarenheter och det som ingen får glömma. Man kan bara tala om det krig man flytt ifrån på ursprungs­språket. ”Bespråkliga min längtan”, säger en far till dottern som erövrat det nya, kantiga tungomålet.

Athena Farrokhzad skrev Vitsvit 2013. Texten blev nyligen radiopjäs, en iscensättning som betonar familjen som rum och rollfördelning. Diktsamlingen bär en kongenial känsla för rytm, rader av aforismlika enradingar. Den familj som skildras bär sitt gamla språk som en trygghet och börda på en gång men ser på det nya språket, och den samhälleliga struktur den representerar, med misstänksamhet eftersom det reducerar alla erfaren­heter. Det nya språket vet inte hur myntasnåren vid bäcken doftar.

Radiotolkningen lät familjen bli enskilda röster. Pappa revolutionären ser med stränga ögon på språk och skeenden. Mamman drömmer om social uppflyttning. Mormor längtar tillbaka. Brodern som vill dö på en plats där man kan uttala hans namn. Författaren plockar samman ett kalejdoskop av alienation: ilska, sorg samt känslan av att vara ohörd och bokstavligen meningslös.

Farnaz Arbabi iscensätter texten via en trio kvinnor som turas om att föra ordet: på svenska, franska, persiska­ och rumänska. Valet att låta enbart kvinnor gestalta texten betonar att den också beskriver en ung kvinnas utsatta position. Arbabi låter uppsättningen underordna sig texten. Kvinnorna skriver den på sin hud, slår med sina knytnävar på bröstet. Ljuskäglor skär genom rummet, musik ger stämning. Erfarenheter blir kropp, blir burna av energi och närvaro.

Unga Klaras version av Vitsvit är suggestiv och påtaglig, liksom mer politisk. Kriget får ta plats, liksom det sätt på vilket språket förhåller sig till samhället. Så blir iscensättningen ett poetiskt kontaktyta med såväl sorgen över att vara halv till en aktiv längtan till förändring. Farrokhzad skapar en språklighet som erövrar nya, drastiska tankefigurer.

Lars Ring

Not: Athena Farrokhzad medverkar på Aftonbladets kultursidor.

Därför gäst­recenserar SvD:s Lars Ring.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln