De mördar de levande

Claes Wahlin ser ett välspelat antikt dubbeldrama

Publicerad 2017-11-08

Stina Ekblad och Reine Brynolfsson  i ”Oidipus/Antigone”.

Dramatens stora scen ligger i grått dunkel. Svaga ljusstrålar letar sig fram genom rök­skyar, några spritt placerade stolar anas. Personer i moderna kostymer skymtar, myggor ­leder rösterna upp i scenrymden, som kommer orden från fjärran. Ellen Ruges läckra ljus följer den som talar, tystnaden är granne med mörkret. Rörelserna är långsamma, en försiktig, pulserande musik ljuder i bakgrunden, ­talet är återhållet.

Eirik Stubøs iscensättning av Sofokles ­Oidipus respektive Antigone lånar en religiös form för att diskutera sekulära frågor. Det är en mycket vacker uppsättning, uppfordrande på ett inbjudande vis där frågorna preciseras och svaren med största allvar överlämnas till publiken. En iscensättning av grekisk tragedi ställer krav, den kräver ­betydligt fler överväganden än senare dramatik. Varje uppsättning handlar om att i flera nivåer översätta pjäserna: från deras ursprungliga sammanhang till ett nytt, från en flertydig terminologi till en mer specifik, från den antika funktionen till ett spel som kan verka i vår tid.

Marie Lundquists bearbetning är stram, tydlig och språket har en försiktig förhöjning som undviker dagens idiom utan att bli arkaiserande. Oidipus är en rik pjäs, en intrikat konstruktion med kung Oidipus som både gift och botemedel för den pest som drabbat Thebe. Hans klokhet är behäftad med en viss hetsighet, han är lite snar att fälla omdömen, det som grekerna kallade hamartia.


Reine Brynolfssons ­Oidipus låter hetsig­heten anas under hans behärskade beslutsamhet att finna den mördare som är han själv. Blind för sig själv släcker han ljuset, först då lättar scenens dis så att vi ser. Stina Ekblads smeksamma Iokaste söker hålla sanningen på avstånd, en smeksamhet som smidigt övergår
i en tyst förtvivlan och självmord. Gunnel Lindblom, den blinde siaren Teiresias, låter visheten färgas av uppgivenhet; siaren vet att de döda mördar de levande.

Det är tid för Oidipus nu. Lars-Håkan Svenssons och Jan Stolpes nyöversättning av Kung Oidipus (Ellerströms) publicerades nyss. Tidskriften Aiolos senaste, ambitiösa nummer ­ägnas dramat.

Pjäsen om Antigone (Sanna Sundqvist), ­kanske den gestalt vid ­sidan av Medea som ­ägnats mest uppmärksamhet av eftervärlden, är svårare. Hur kan vi
i dag se konflikten mellan hennes begäran att begrava sin bror enligt seden och Kreons krav på att så inte göra, ­enligt statens sed? Det skratt som kommer från publiken när Johan ­Ulvesons Körledare ­säger att både Haimon (Rasmus Luthander) och Kreon (Hannes ­Meidal) resonerar rätt, visar vilket underläge Kreon i dag har.


Men då faller också pjäsens konflikt, för här står två lika viktiga religiösa, politiska rättssystem mot varandra. Antigone är här också mer omarbetad än Oidipus, hon får till exempel ­erkänna sitt brott, inte först avslöjas. Likväl ger den atmosfär som skapats före paus pjäsen en viss kraft, men är kanske lite väl tids­bunden: systern Ismene ­(Ellen Jelinek) får av­sluta med att övergiven irra kring på den tomma scenen.

Likväl är det en välspelad ensemble och en elegant afton, och det med ett allvar som alltför sällan syns på svenska teaterscener.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.