När Strindberg åker ut kommer Henrik Ibsen in

Stockholms scener ger plats för den mer sansade giganten

När nu den vilt fäktande Strindberg slutligen makat på sig efter att ha brett ut sig över ett helt år finns utrymme igen åt den mer sansade Ibsen på scenerna. Den mer finlirande dramatikern, med virtuos känsla för mänsklig vånda gnuggad mot samhällets stelbenta strukturer, utforskar ämnen som ännu inte tappat i angelägenhetsgrad: striden mellan människans autenticitetstörstande inre och den yttre värld där allt är offentligt och ytan måste putsas till varje pris.

Emellanåt blir hans nogsamt uppbyggda dramer ­petimetriga och en smula trista i sina aviga turer runt ­reverser och samhällsmoral, Men det gäller inte hans allra mest spelade: fri­görelsedramat Ett dockhem. Den accelererande uppblåst­heten hos den äkte mannen Torvald stegrar förväntan inför upplösningen med perfekt precision – varje gång Nora går är det lika tillfredsställande.

Med den återgång till 1800-talets borgerliga ideal som vi ser i dag, docksöta kvinnor och perfekta fasader, familje­livet som en konkurrensfaktor i offentligheten, behöver den knappt upp­dateras för att vara skärande aktuell.

På stadsteatern har ändå Ragnar Lyth ­understrukit hur pass brännande problematiken är än i dag genom att låta Nora, Torvald och barnen vandra ­genom tidsepokerna och landa i en högblank nutid. I denna ­rytmiska, tätt sammanhållna uppsättning fungerar den tidsförflyttningen, Annika Hallin håller ett fast grepp om sin Nora, med svart eld brinnande under den kvittrande ytan. Även språket förändras längs vägen, moderniseras till ”jobba”, ”dumpa”, ”kille”. Vad som i viss mån går förlorat är det massiva i förtrycket hon utsätts för och det episkt storslagna i hennes uppror. Till sist är det två helt vanliga föräldrar som går skilda vägar. Och det är synd om barnen, som denna gång är med på scen, offer i en värld som ­bara ser dockor, inte människor.

På Dramatens minsta scen har Gunnel Lindblom valt att närma sig ett betydligt mindre spelat Ibsen-drama, Samhällets stöttepelare, från ett helt annat håll. Här får de bigotta borgarna behålla kravatten på ända tills slutet och ­damernas kjolar ­sveper över golvet när de skyndar efter sina handarbeten. Tiden är en annan. Men den uppblåsta manstyp som Gunnel Lindblom njutningsfyllt punkterar, den tycks vara evig. Just närstudierna av dessa stöttepelare, dessa självgoda män som ­alltid placerar sig själva i alltings mitt, ser sig som navet runt vilket allt snurrar, är allra mest tillfredsställande i en uppsättning som vinglar, obeslutsam om var den vill landa. Örjan Ramberg är som skeppsredare Bernick oemotståndligt hal och skamlöst självgod. Men glöden i själva berättelsen där Bernicks synder avslöjas och han förlorar sitt anseende men vinner sin själ, den vill inte riktigt ta sig när dynamiken skådespelarna emellan alltför ­ofta saknas. Och vändningen, där Bernick genom en kvinnas stränga, men innerliga kärlek, räddas till sanningen, blir hastig och liksom hafsig när botten i denne man aldrig lagts.