En Peer Gynt på liv och död
Claes Wahlin om en av de mest se- och hörvärda uppsättningarna på mycket länge
Publicerad 2018-02-16
En viss förvåning infann sig när jag läste pressmeddelandet inför Dramatens uppsättning av Ibsens Peer Gynt. Regissör Michael Thalheimer ville egentligen sätta upp Goethes Faust, men Dramatenchef Eirik Stubø menade att den pjäsen inte ”tilltalar” en skandinavisk publik. Var det marknadsavdelningen som sufflerade?
Om det finns någon tysk klassiker som ännu läses i skolor och som kan ge genklang i åtminstone Sverige, så är det väl ändå Faust. Ironiskt nog har just i dagarna en annan Faust premiär, Marlowes Doktor Faustus på Folkteatern i Göteborg, så vi får väl se om inte figuren lockar. I stället blev det alltså Ibsens Peer Gynt, och det kan vi förvisso vara tacksamma för.
Sällan griper en föreställning på Dramatens stora scen tag med sådan styrka som i Thalheimers regi. Spikraka rör reser sig från vridscenen som belyses i vitt eller guld. Längst framme reser sig en fyrkantig pelare, vilken Erik Ehns Peer släpar sig fram till och kravlar upp på.
Under i princip hela föreställningen befinner han sig på denna pelare där han rasar, förtvivlar, gråter, ropar, längtar och berättar skrönor. Ehns prestation är märkvärdig och av det storslagna slaget, såväl rent fysiskt som mentalt. Rösten kan viska, skrika, mumla och inlevelsefullt berätta historier.
Till Peer på pelaren kommer de alla, Mor Åse, Solveig, Ingrid, den grönklädda kvinnan, troll, Dovregubben, Cotton och Knappstöparen. De tar sig genom skogen av rör genom mörkret, och scenerna spelas upp vid scenkanten med den tronande Peer.
Spelet är expressivt, densiteten hög och de stora känslorna skiftar blixtsnabbt. Det är en Peer Gynt på liv och död, som håller uppmärksamheten från första sekunden till den sista, när han utmattad somnar i dödens gränsland i armarna på Solveig.
Så vad är det då som här blir så speciellt? Vad handlar denna Peer Gynt om? Att Ibsen hade Goethes Faust som ett slags avstamp är känt, man kan säga att han vänder ut och in det tyska versdramats tematik. Peer avvisar både himmel och helvete, han är en helt igenom sekulär människa vars enda eventuella religion är orden och fiktionen. Ord är inget annat än luft, har både antika och medeltida tänkare hävdat. Poeter använder material från världen, men expanderar och komprimerar så att dessa luftvarelser blir en egen värld, fiktionens och berättelsernas värld.
Alla de känslor som på Dramaten blixtrar har heller inga metafysiska anspråk. Känslor är ord, luft, men i sin fiktiva gestalt så verkliga att människor går i bitar. En inte ringa förtjänst är Lars Forssells musikaliska, häpnadsväckande livfulla översättning (den gjordes 1974!), som rinner som forsar ur ensemblens strupar.
Blott när orden blir historier lever Peer, Åse eller Solveig upp. I början av pjäsen ljuger Peer ihop en historia för Åse, han förför hennes själ och Stina Ekblad ger liv åt den med sin medskapande gestik. Hennes Åse längtar och förtvivlar med en behärskad inlevelse där känslorna skärs fram som skulpterade.
Erik Ehn må vara den som imponerar allra mest här, men utan sina medspelare hade det bara blivit en dramatisk monolog. Andreas Rothlin Svensson vet att ge karaktär åt alla sina mer eller mindre motbjudande figurer (troll, trollbarn, Eberkopf, m fl), Rebecka Hemse kan göra Solveig oskyldigt längtande som en skolflicka eller uttråkad som en tonåring i Anitras skepnad.
Thomas Hanzon växlar smidigt och elegant mellan Dovregubben, Cotton och den okände passageraren som gör anspråk på Peers kadaver, liksom Carl Magnus Dellow är ett motbjudande troll eller en lismande Knappstöpare.
Och alla, vilket har stor betydelse för denna uppsättning, använder hela sitt röstregister för famna allt det som denne alltför mänsklige Peer åsamkar dem i en av de mest se- och hörvärda föreställningarna på mycket länge.