Esters egendomliga förfarande
Amelie Björck: Skarpskuren bearbetning av Lena Anderssons succéroman
Uppdaterad 2018-04-12 | Publicerad 2017-01-27
TEATER. Lena Anderssons genombrottsroman Egenmäktigt förfarande gör sig utmärkt som kammarspel. Den som missade chansen på Uppsala stadsteater 2015 kan nu få det bevisat i Eva Dahlmans skarpskurna bearbetning och regi på Scalateatern.
Romanen består i princip av återberättade situationer – möten och ickemöten mellan poeten Ester Nilsson och konstnären Hugo Rask – samt Esters och hennes väninnors analytiska dissektion av skeendena.
Här finns alltså ett case som väcker igenkänning, antingen man någon gång varit den som älskat mest eller minst eller den som stått bredvid och iakttagit en vän gå in i förälskelsens delirium. Det är som Sex and the city när Carrie ännu suktade efter den svåråtkomlige Mr Big. Samma kval, samma envisa hopp, samma goda vänråd. En oemotståndligt pinsam komik.
Här finns också en tacksam form att plocka upp, där pulsen av gestaltade möten på Scala snyggt varvas med kommentarer som ger publiken distans till affekterna. Förvecklingarna i passionens avskalade röda rum liksom demonstreras, ibland via öppna instruktioner mellan rollerna. Väninnorna kan rekommendera Ester att nu lägga sig ner på golvet och ha ångest. Ester kan regissera Hugo att smälla ihop plånboken som han brukar, så att hela restaurangen hör. Så träder det specifika fram, men också de mer allmänna mekanismerna i kärlekens push and pull. Ecce Homo.
Att Hugo är en egotrippad konstnärsman som vill freda sitt tomma mysterium från alla slags krav är ingen överraskning – och inte heller att en Krister Henriksson med konstnärsscarf förmår göra rollen bra. Hans plufsigt nollställda uppsyn mellan flosklerna klär av Hugo för publiken. Han som drar Ester till sig men utan vilja att ta ansvar för en relation – en klassiker.
Men det är först nu jag tänker på Esters ego. För vad är det egentligen detta bombnedslag av intelligens, som Jessica Liedberg inkarnerar med sådan glöd, blir förälskad i? Det kan ju inte vara denna pösiga kliché till man?
Nej, deras affär börjar med att hon skriver ett föredrag om hans konstnärskap. Hon uppfinner honom i sin text och blir vansinnigt förälskad i sin egen skapelse. Att han aldrig är den djupsinnige mannen märker hon inte. Inte förrän hon krälat i patetikens stoft och hennes superlojala väninnor börjat himla med ögonen över hur lätt den försmåddas hopp återväcks av ett nonchalant sms.
Egenmäktigt förfarande påminner med effektiv elegans om att kärleken kan vara som en autoimmun sjukdom. Vem som helst kan drabbas. Många offras. Men de flesta överlever.
