Lekfullt men för långt om persisk feministikon
Mikaela Blomqvist ser ”Upprorets poet” på Göteborgs stadsteater
Publicerad 2018-11-26
Gift vid 16, mor vid 18, skild vid 19 och publicerad författare vid 20. Den persiska poeten Forough Farrokhzads liv levdes i rask takt. När hon dog i en bilolycka år 1967 bara 32 år gammal hade hon redan hunnit ge ut fyra diktsamlingar och göra ett bestående avtryck i den persiska poesin.
Pjäsen Upprorets poet, med manus av nyblivna akademiledamoten Jila Mossaed och Rebecca Örtman, tar i första hand fasta på Farrokhzad som feministikon. Här gestaltas en kvinna som vägrar underordna sig konventionerna och som får offra mycket till följd av det. Farrokhzad förlorar vårdnaden av sin son, omskrivs ständigt som skandalös och blir till slut, i alla fall i pjäsen, mycket ensam.
Distinktionen mellan pjäs och verklighet är inte utan betydelse, föreställningen spelar med den. Att vi ser Farrokhzad genom Mossaeds ögon betonas genom att hon skriver in sig själv och sin egen historia i pjäsen. Upplägget är smart. De två berättelserna faller sömlöst in i varandra och Mossaed blir en förmedlande länk mellan den göteborgska publiken och den persiska poeten.
Det är i bandet mellan de två som poesin får utrymme i föreställningen: Farrokhzads författarskap följer Mossaed genom livet från tonåren till dags dato. När dikterna framställs direkt på scen via Kristina Issas mässande sång riskerar orden däremot att drunkna i röstens finesser.
En enkel kub skapar en scen i scenen och får symbolisera såväl föreställningens dubbla lager som Farrokhzads klaustrofobiska tillvaro. Hennes historia utspelar sig innanför kuben, medan Mossaeds alter ego står utanför och blickar in.
Att det inte rör sig om någon sedvanlig biografi understryks ytterligare genom att rollen som Farrokhzad delas mellan fem skådespelare. Tillsammans avhandlar de hennes öde i korta, koncentrerade tablåer. Dessvärre behärskas det höga tempot inte helt av regissör Rebecca Örtman. I stället framställs varje scen som en nyckelscen och alla repliker uttalas med samma, stora emfas. Av skådespelarnas är det bara Bahareh Razekh Ahmadi som riktigt hittar tonen.
Det ibland tungrodda berättandet drygas ut med lekfulla dansnummer och humoristiska passager där skådespelarna ikläder sig yviga lösmustascher. Förklaringen till det senare ger Mossaed, hon brukar säga att den persiska litteraturen har mustasch. Må så vara, här hade den gärna fått rakas av liksom föreställningen som helhet borde skurits ner till en enaktare.
