Vålnader, häxor och blod på Läckö Slott

Maktlystnaden ständigt aktuell i Verdis ”Macbeth”

Lennart Bromander

helskärm

Jag ser Shakespeares och Verdis ”Macbeth” på Läckö Slottsopera och noterar med en suck att återigen har denna skoningslösa genomlysning av maktlystnadens alla aspekter blivit glödande aktuell i den nya krigstid vi lever i. Catarina Gnosspelius har dock i sin regi tacknämligt nog inte lagt in några nutida anspelningar, det är publikens sak att göra. På borggårdsscenen på Läckö Slott, sannerligen en historisk maktmiljö, behövs heller ingen scenografi, här kan ett stycke som ”Macbeth” spelas tämligen rakt av. Suggestivt låter man till exempel lady Macbeth under sömngångarscenen först skymta bak slottets fönster, och det fördrivna folket beblandar sig med publiken när de ber om förskoning från krigets vidrigheter.

Ett problem i Verdis Macbeth-version brukar vara häxorna med sin närmast hurtigt glättiga och mycket italienska musik, men det har man lyckats riktigt bra med på Läckö. Som häxor agerar en briljant kvintett unga kvinnor med likartat krusat långt hår och spindelvävsmönstrade klänningar, dramatiskt starkt koreograferade. De utgör kusligt gäckande sinnebilder för Macbeths alla maktillusioner.

Andreas Landin är en ganska odemonisk Macbeth, men inte heller Vladimir Putin är särskilt demonisk. Feg och grym kan man vara ändå. På många sätt är det dessutom lady Macbeth som har huvudrollen, och det har Verdi accentuerat genom att ge henne ett vokalt mer anspråksfullt parti. Sigrid Vesleseter Bøe har en imponerande sopran med vacker klang i mellanläget och dramatisk kraft på höjden. Hon har inga problem med att markera vem som är den drivande kraften – ända tills hon bryter samman över sina blodsbesudlade händer. Vid sju av de fjorton föreställningarna kommer Lydia Kjellberg och Lars Johansson Brissman att alternera i de två huvudrollerna.

Banco sjungs med lätt knarrig baspondus av Erik Rosenius, och det är också riktigt effektfullt när det börjar ryka vilt om honom i hans framträdande som vålnad under bankettscenen. Styckets tenorparti Macduff har här omvandlats till en byxroll, förvaltad av mezzon Karolina Blixt, och det låter sig göras utan problem. Att sjunga på svenska låter sig också utmärkt göras, även om ett par onödiga moderna svordomar svär väl mycket mot stilnivån i Piaves italienska text. Som alltid leds Läckö Slottsorkester av Kim (Simon) Phipps med bästa känsla för Verdis täta dramatiska uttryck och eggande lidelse – men det hade varit ett plus med några flera violiner.