Varför gör de på detta viset?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-10-12
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Varför ska Sveriges Radio/TV ha egna ledarskribenter? undrar moderaten Per Heister i senaste numret av Svensk Tidskrift. Han har retat upp sig på att Sveriges Television och Sveriges Radio anlitar "anställda yrkestyckare". Som exempel nämner han P 1:s Björn Elmbrant och SVT:s Bo Inge Andersson.
Svenska Dagbladets ledarskribent Per Ericsson är inte sen att haka på kritiken. "Varför ska socialdemokratiska ideologiproducenter få husera fritt i de licensfinansierade etermedier som antas vara föredömligt objektiva?" skriver han. Och fortsätter: "" att låta Björn Elmbrant framträda bakom en mask av objektivitet i P 1 är rimligen lika märkligt som det skulle vara att anlita mig att göra detsamma."
Ja, det vore väl märkligt. Elmbrant framträder dock inte "bakom en mask av objektivitet" utan är just en kommenterande journalist med lång och gedigen erfarenhet av samhällsjournalistik. För detta har han också tilldelats Bonniers Stora journalistpris.
Men frågan om mediernas "vänstervridning" har tydligen blivit alltmer akut för borgerliga lägret. Vid senaste styrelsemötet i Sveriges Radio lär Marika Ehrenkrona, också hon skribent på Svenska Dagbladets ledarsida, haft ett långt inlägg om radions bristande objektivitet i rapporteringen från terrorattacken i USA.
Kritiken är intressant. Jag känner igen den från 1980- och 90-talens diskussioner. Då var socialdemokratiska makthavare ständigt arga på "medierna", ofta på exempelvis Sveriges Televisions Lars Adaktusson och K G Bergström som ansågs vara högervridna i sina kommentarer. Men gnället gällde mer allmänt än så. När det gick dåligt i valet 1991 hörde jag socialdemokrater som ansåg att "medierna var emot oss".
Det var då när nyliberalismen fått tolkningsföreträde och socialdemokratin blev alltmer tillbakaträngd. Socialdemokrater och för den delen även vänsterpartister förstod inte vad som hade hänt med värderingsförskjutningarna. De unga kaxiga nyliberalerna var helt enkelt obegripliga. Hegemonin hade trasats sönder, och det var enklast att ge journalisterna skulden.
I dag är högern förvirrad. Nyliberalismens tid är förbi. I stället talar både ekonomipristagare och EU-politiker om faran med marknadsfundamentalism och privatiseringar. Globaliseringsrörelsens kritik mot hyperkapitalismens horribla sociala konsekvenser är högljudd. En ny sorts vänstervåg sveper över västvärlden.
"Varför gör de på detta viset?" undrar den nyliberala rest av debattörer som inte längre förmår orientera sig i samhället. I sorgen över att ha förlorat tolkningsföreträdet måste syndabocken pekas ut. Just nu heter den Public Service.
En olycklig högers rop på hjälp.