Vänstern saknar självrannsakan
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-02-13
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Befria mannen! ropar Olof Palme i senaste numret av tidskriften Fronesis. Eller rättare sagt: där pub-liceras för första gången på svenska ett tal om jämställdhet och könsroller som Palme höll inför kvinnorörelsen i Washington 1970.
Mätt mot dagens biologistiska strömningar var Palmes resonemang om könsrollerna befriande radikalt. Det rådde ingen tvekan om att könsrollerna var socialt och kulturellt skapade, påtvingade människor av deras omvärld. Påståenden som ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus” – byggda på tvivelaktig populärvetenskap om ”natur” och ”gener” – var inget som Palme ens ansåg sig behöva bemöta.
– Den allmänna opinionen är nuförtiden så välinformerad att om en politiker i dag skulle säga att kvinnan bör ha en annan roll än mannen och att det är naturligt att hon ägnar mer tid åt barnen, skulle han anses höra hemma i stenåldern, sa han.
Tidens samhällsdebatt kontrasterade mot verkligheten, konstaterade Palme. Könsrollerna kritiserades men manifesterades fortfarande i kvinnors dubbelarbete och i mäns avstånd till sina barn. Det var ett dilemma som enligt Palme skulle lösas på reformistisk väg. Starka politiska organisationer och fackföreningar fixar jämställdheten, menade han. Genom slopad sambeskattning, utbyggd barnomsorg och en jämställd arbetsmarknadspolitik skulle könsrollerna i vardagen luckras upp.
Det låter enkelt. Men Palme blundade för något väsentligt. Könsrollerna bär en konfliktdimension. De är skapade för att upprätthålla mäns överordning och kvinnors underordning. Därför kräver uppgörelsen med könsrollerna också en uppgörelse med manssamhället. Om politiken och facket ska ta itu med könsförtrycket måste maktens män först erkänna att de tjänar på sin överordning.
Palme saknade sådan självrannsakan. Han problematiserade inte den makt som kom med hans kön. ”Männen ser sig inte som företrädare för gruppen män utan som självklara företrädare för mänskligheten, för medborgarna, för allmänintresset”, skriver Gunnel Karlsson, historiker och genusforskare, i en kritisk kommentar till Palmes tal.
Parallellerna till dagens debatt om könsorättvisorna är lätt dragna. Såväl socialdemokraterna som väns-terpartiet anammar feminismen. Den beskrivs ofta som ”politiskt korrekt”. Men när Gudrun Schyman säger att könsorättvisorna är universella och strukturella – att könsförtrycket i Sverige och i Afghanistan växer ur samma sneda maktförhållande mellan könen – möts hon av kompakt motstånd. Inte ens det socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande vågar hålla med. Palme är förlåten.
1970-talets socialdemokrati hade aldrig i åtanke att könskonflikten kunde vara lika grundläggande som klasskonflikten. Men dagens politiska vänster har andra ambitioner. Den kallar sig inte bara feministisk. Utan har dessutom en betydande genusforskning att tillgå. Ändå lämnas Schyman ensam.
Gärna feminism, säger socialdemokrater och väns-terpartister. Men bara så länge maktstrukturerna inte synliggörs och ifrågasätts. Synd för er. Någon sådan feminism existerar inte.