Polisen slutade aldrig slå på min vän Anna
Det har gått 15 år sedan Göteborgskravallerna. Den 14 juni 2001 befann jag mig på motsatt sida av Sverige.
På min tv på Gotland såg jag bilderna av krossade fönster och polisvåld. Det såg ut som en krigszon och inget man var van vid att se i Sverige. Men bakom allt det där fanns det vanliga ungdomar som trodde att en annan värld var möjlig.
Min kompis Anna var 20 år gammal och ägnade sig mycket åt dans. Hon var inte jätteaktiv i politiken men nyfiken på arrangemangen runt EU-toppmötet som skulle hållas i Göteborg.
Seminarieprogrammet var fullspäckat med kända vänsternamn. Och för första gången någonsin skulle en amerikansk president besöka Sverige. George W Bush var kontroversiell, en krigshetsare. Han symboliserade allt det negativa med globalisering och den råa kapitalismen.
Anna och en kompis tog ledigt från sina sommarjobb och liftade ner till framsidan.
Fredagen den 15 juni skulle de två gå på ett seminarium. Men på vägen dit hakade de på en demonstration i stället. Folksamlingen gick mot toppmötet för att protestera.
Plötsligt stormade polisen och bröt upp ledet. Anna råkade hamna längst fram. Framför sig hade hon en adrenalinstinn polisman och en hund.
Med batongen i högsta hugg ropade han: Backa, backa! Bakom henne var det kompakt med folk, gatorna runt Avenyn är smala, och det gick inte att förflytta sig hur gärna hon än hade velat.
Polisen började misshandla Anna med sin batong, han slog på samma ställe på hennes ben om och om igen. Hennes ben gick sönder. Anna greps av panik. Hon förstod inte vad hon hade gjort för fel. Chockad tog hon sig därifrån.
När hon samlat sig insåg hon att hennes ben var så skadat att hennes danskarriär var över. Det hon tyckte var roligast att göra måste nu läggas på hyllan för alltid.
Anna är bara en av tusentals ungdomar vars liv präglats av händelserna i Göteborg 2001.
För mig symboliserar hon allt det som gick snett. Den kollektiva bestraffningen av den utomparlamentariska rättviserörelsen, att alla som var på plats drogs över en kam. Den ensidiga medierapporteringen som inte gav röst åt personer som Anna.
För solidaritetsrörelsen blev kravallerna en dödsstöt – en hel generation engagerade ungdomar tappade sugen.
Polisen har all anledning att vara självkritisk, liksom rättsväsendet. Att Socialdemokraterna delade ut rosor till polisen och tackade för insatserna blev själva sinnebilden av den arroganta makten.
På onsdag kommer bland annat Göteborgs stadsteater att hålla en minnesdag om händelserna för 15 år sedan.
Moderaterna protesterar och menar att den är ett sätt att hylla huliganism. Men är det något händelserna i Göteborg borde ha lärt makthavare är det att lyssna mer och gapa mindre.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.