Vänstern behöver bara en kandidat

Ingen gillar en förlorad strid

Valet av ny partiledare i Vänsterpartiet påminner allt mer om en gammal pusseldeckare av Agatha Christie. En efter en försvinner kandidaterna ut ur historien. Nu senast meddelade Umeås tidigare kommunalråd, Tamara Spiric, att inte heller hon tänker kandidera.

Det är inte så konstigt.

Ledare för politiska partier utses faktiskt inte på meriter. De väljs på förhoppningar. Ingen som inte har varit ledare kan egentligen hävda att man är kvalificerad, hur mycket erfarenhet man än bär med sig till boet.

Oftast går det bra. Ibland går det som vi vet alldeles åt skogen.

Vänsterpartiet har hittat sin roll

Saken med Vänsterpartiet är att Jonas Sjöstedt valt att stämpla ut precis när partiet hittat sin roll i det nya politiska landskapet. Det är mer än man kan säga om nästan något annan i svensk politik.

De senaste månaderna har helt enkelt varit mycket framgångsrika. Vänsterpartiet har i praktiken tagit tag i taktpinnen inom oppositionen. Eftersom man till skillnad från Kristersson och Busch Thor inte är ute efter att avsätta Löfven till vilket pris som helt kan man i praktiken bestämma på vilka frågor regeringen ska utmanas.

Resultaten har inte gått någon politiskt intresserad förbi. Privatiseringen av Arbetsförmedlingen sköts upp ett år, ineffektiva subventioner till arbetsgivare ställs in och kommunerna får ett otillräcklig men nödvändigt tillskott. Det är möjligt att det hade hänt ändå, men det är inte så det ser ut för väljarna.

Opinionssiffror skjuter i höjden

Som samarbetsparti hade Vänsterpartiet större inflytande under förra mandatperioden, men uppmärksamheten blir större på det här sättet. Och effekterna syns i opinionsundersökningarnas siffror.

Det går helt enkelt väldigt bra för Vänstern. Förhoppningarna på en ny ledare handlar om att det ska fortsätta att gå bra.

Just därför skulle Ulla Andersson sannolikt ha varit det givna valet om hon ställt upp. Och just därför har Nooshi Dadgostar ett väldigt bra utgångsläge som partiledningens kandidat.

Det är fortfarande långt till maj och partikongressen i Västerås. Många vänsterpartister önskar sig antagligen att ytterligare åtminstone någon ytterligare kandidat ska stiga fram. Många politiska journalister också.

Det skulle bli roligare och mer spännande. Men om vi ska vara ärliga - inte ens vänsterpartister brukar gilla en strid som är förlorad från början.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.