När berättelserna dött återstår bara Reinfeldt
26 DECEMBER 2010. Politik i tiden
De stora berättelserna existerar inte längre. Dödsattesten skrevs för några decennier sedan. Undertecknarna kallade sig postmodernister. Bland de dödförklarade fanns religion, politik, vetenskap, teknik, kapitalismen, ja hela det moderna projektet.
Religionen brukar ändå återuppstå några hektiska decemberdagar. En del av oss erinrar sig den svårslagna berättelsen om mannen som föddes för att ta på sig våra synder. Stilla natt fyller sålunda både kristenhetens och krämarnas tempel.
Vetenskapen och tekniken har för närvarande svårare med trovärdigheten. Ett lätt snöfall i Europa krossar enkelt hela den högteknologiska apparaten. Jorden hämnas på energiprofitörerna genom att dränka stora delar av USA i olja.
Statens och militärapparaternas allra heligaste skrifter erövras av unga cyberaktivister. Kanske en teknologins revolutionära revansch.
Kapitalismen, 80-talets success-story, har spekulerat sig ner i underjorden och kan bara hjälpligt kravla sig upp med hjälp av statliga massmiljarder. Kostnaden skrivs över på löntagarnas konto: arbetslöshet, sänkta löner och pensioner.
Kapitalismen smulas sönder av sina inre motsättningar som Karl Marx så exakt förutsåg. Jag gjorde sällskap med den storslagne filosofen under en till två dygn utdragen julresa från Paris.
Medan högtalare släppte ut förseningsmeddelanden läste jag den bibliskt inspirerade boken Min Marx. Min Marx.
Varför har Du övergivit mig? En sorglig historia om marxismens ännu skarpsinniga samhällsanalys men obrukbarhet i praktisk dagspolitik.
Thomas Bredsdorff, litteraturprofessor och upplysningshistoriker från Köpenhamn, har berättat för mig och andra om ett politiskt undantag:
Danmark. Där förkunnas den samlande, frälsande storyn av Pia Kjaersgaard och Dansk Folkeparti.
De sprider budskapet att Norden var en välfärdens oas tills de andra, särskilt ”muselmaeeeenerne”, trängde sig på. Idyllen kan bara återställas om avvikarna deporteras och gränserna stängs.
Denna småborgerligt nationalistiska högerextremism har blivit till succé på den politiska europeiska marknaden. Den har olyckligtvis också ersatt den gamla, pragmatiska danska överideologin: Flaggan följer fläsket.
I Sverige förefaller det främst vara övergivna socialdemokrater som letar en ny berättelse, en föreställning att locka folket med som på mästerregissörerna Per Albins och Tage Erlanders tid.
Ingen av dem var någon siare. De tog i stället hjälp av grundliga samhällsanalyser, förstod människors sociala och kulturella behov, ofta förmedlade av starka fackliga organisationer.
Därefter skrev de ut välfärdsreformer. Så bekräftades ideologin av praktiken.
De folkliga frågor som ställs i dag sammanfattas väl av Daniel Cohn-Bendit, en gång 68-rörelsens emblem, numera De Grönas tydligaste röst i EU: Politikerna måste ge svar till de många människor som fruktar, på en gång, månadsslutet och jordens undergång.
En elegant röd-grön formel som rymmer både dagspolitik och de stora ödesfrågorna. Kanske kan perspektiven förenas till en berättelse.
För närvarande tycks dock inte efterfrågan på stora visioner och ideologier växa.
Landet styrs, under folkets växande förtroende, av Fredrik Reinfeldt.
Given etta i kursen Trygghet-Kompetens i alla tänkbara managementutbildningar. I svagare stunder en effektiv men något småtråkig, personaladministratör.
De i Reinfeldts personal, som förmår arbeta på flitigt, får ekonomiska premier; de andra får skylla sig själva.
Ta nya tag, spotta i nävarna också när sjukdomen slår till eller arbetslösheten tycks evig.
Reinfeldt håller ordning i bokföringen. Och kontroll över känslorna.
När landet skakar till inför en självmordsbombares attentat kommenterar statsministern svalt den blodiga handlingen: oacceptabel.
Reinfeldt gnager ner politik och ideologisk dekoration till samförståndets snusförnuft: Allt ska vara på plats.
En perfekt ledare i de döda berättelsernas tid.