Befria kärleken från normen
Vad är det som händer? Jag står bland porslinet på antikmarknaden ”Vischan” i Lillpite och hör mig själv förklara för en gammal klasskompis pappa varför jag inte har någon kille. ”Nej du vet, man måste vara kär. Och när man blir kär måste det funka.” Han nickar. Det är nog bara en fråga om tid, ska jag se.
Kvinna och man som gör barn. Finns det någon starkare norm i vårt samhälle? Att bilda heterofamilj är att bli hel. Annars är det något som fattas, säger lagarna och de sociala spelreglerna. Så blir kärleken till tvång. Nyckeln till samhället är ofta praktiskt utövad heterosexualitet.
Det är sorgligt. Hur mycket sexualitet stänger inte den heterosexuella normen ute? Hur kul är det att bli kär när själva kärleken räknas som en prestation? Ibland har jag undrat om inte lesbiska har det enklare. Kraven är sällan lika stora på människor som helt bryter mot mönstret. De har på många sätt större frihet.
De upplever också förtryck. Den pågående pridefestivalen är inte bara en social händelse för lesbiska, bögar, bin, transpersoner och andra som inte står ut med heteronormen. Det är också en politisk manifestation för människors rätt att definiera sig själva, i frihet från diskriminering och taskiga attityder.
Frågan är bara hur kampen ska drivas. Pridefestivalen får kritik för att vara stereotyp. Mest välkomna på festivalområdet i Tantolunden är bögarna som festar och lyssnar på schlager, hävdar kritikerna. Så infriar gayvärlden omgivningens förväntningar. Heteronormen ersätts av en homonorm. Homosamhället adopterar heterosamhällets längtan efter normalitet.
Det är en viktig kritik mot gayrörelsen. Inte sällan levereras den av homo-, bisexuella och transpersoner som tycker att gayvärlden borde strunta i heterosamhället. De är inte särskilt engagerade i kampen för sexuellt likaberättigande. ”Vi behöver inte heteronas godkännande”, säger de och ignorerar omvärldens försök att diskriminera. Barn kan man skaffa även om lagarna säger nej.
Den hållningen lockar mig. Heteron är ofta förbluffande självgoda. De tar inte bara sina egna rättigheter för givna, utan anser sig också kunna avgöra vilka rättigheter andra borde ha. Heteronormen måste sättas på plats. Vad kan då vara effektivare än att inte låtsas om den?
Men människor lever i sammanhang. Två världar kan inte byggas bredvid varandra. Målet måste naturligtvis vara ett gemensamt samhälle där människors sexualitet inte stänger dem ute. Som Elina Grandin, redaktör för queertidningen Zon, säger i Aftonbladet: ”I en drömvärld skulle inte min flickvän behöva upprepa fem–tio gånger för Telia att vi är två kvinnor som vill beställa ett familjeabonnemang.”
Också heteron som jag skulle tjäna på det. Det sägs att människor använder normtänkandet för att göra verkligheten begriplig och trygg. Men den blir bara tråkig.