En chockerande rapport om politisk tystnad
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-07-29
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ohälsan oroar. Den är vår största uppgift nästa mandatperiod, säger statsministern. Men de ansvariga politikerna i våra kommuner tycks inte ha fått upp ögonen för problemen förrän nu.
”I fråga om verksamma åtgärder tycks kommunerna ha tagits på sängen och i första hand satsat på olika friskvårdsaktiviteter. Trots att de ansvariga personalcheferna pekar ut personalnedskärningarna och illa fungerande arbetsorganisationer som de viktigaste orsakerna till de oavbrutet stigande sjuktalen.”
Jag läser en närmast chockerande, liten utredning gjord av LO-distriktet i Skåne, ”90-talet slår tillbaka”. Den redovisar den skenande sjukfrånvaron, de galopperande kostnaderna och problemen med växande personalbrist i spåren på långtidssjukskrivningarna inom vården och omsorgen i Skånes 33 kommuner.
Och chockerande därför att den visar att i nästan alla kommuner har sjukfrånvaron förbigåtts med total politisk tystnad.
I 63 procent av de skånska kommunerna har ingen debatt alls förts i kommunfullmäktige, inga motioner, interpellationer eller frågor ställts. I den gemensamma sektorn, där politikerna har makt och ansvar, har ett av våra största samhällsproblem inte ens uppmärksammats förrän i år. Det är obegripligt.
De flesta kommuner har ingen aning om hur många av deras anställda som varit långtidssjukskrivna (mer än 365 dagar) under perioden 1997–2000. I varje fall finns inga siffror. Bara fyra kommuner av 33 vet.
Däremot har de bättre överblick över kostnaderna som i genomsnitt ökat med 38 procent under perioden. ”De sammanlagda sjuklönekostnaderna i de skånska kommunerna har stigit så kraftigt att man i många fall kan tala om en närmast explosionsartad utveckling”, skriver utredarna. I Eslöv har sjuklönekostnaderna ökat med 66 procent, i Helsingborg med 60 procent, i Kristianstad med 53 procent...
Vilka de verkliga kostnaderna är inräknat produktionsbortfall, vikarier, rehabilitering med mera har ingen ens räknat på.
När politikerna äntligen vaknade stod de handfallna. I alla kommuner sattes in friskvård: Friskis och Svettis, simning, styrketräning, meditation, massage, rökavvänjning, fysiska aktiviteter och trivselinsatser trots att personalchefer och andra ansvariga tydligt pekat ut personalnedskärningar och dåliga arbetsorganisationer som de avgörande faktorerna.
Jag tror inte politikerna och kommunerna i Skåne är unika eller att det är bättre i andra delar av landet. Det som upprör mig är att det är i den offentliga sektorn, vår gemensamma sektor som ska vara öppen för insyn, präglad av humanism och etik och möjlig för politikerna att styra, som det står så illa till.
Hur kan politikerna/arbetsgivarna i flera år ha blundat för att deras anställda slitits ner, att det uppenbart varit något grundläggande fel när sjuktalen så rusat i höjden? Blundat så att de inte ens tagit upp problemen i fullmäktige? Den offentliga sektorn borde bestå av möns-terarbetsplatser där det mänskliga kapitalet tas till vara och får chans att utvecklas, inte avvecklas.