Skolan – en riskfri vara på marknaden

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Friskolan har gjorts till en lukrativ marknad, som lockar stora koncerner och finansjättar. Men det är en underlig marknad, där företag kan härja närmast riskfritt.

Enighet från höger till vänster i skolpolitiken verkar numera de flesta tycka är en utmärkt idé. Det är det kanske också. Men det verkliga intresset borde väl riktas mot vad det är man egentligen blir överens om.

Nu väntar uppenbarligen en översyn av friskolorna. Närmare bestämt är det ägarskapet, vinsterna, undervisningens kvalitet och hur eventuella kvalitetskrav ska kunna följas upp och kontrolleras hos skolföretag som plockar ut vinster som regeringen vill se över.

Och den rödgröna oppositionen bjöds i går in till överläggningar. Eller, ja, nästan hela oppositionen.

Vänsterpartiet får inte vara med. Vänsterpartisterna har magister Jan Björklund ställt i skamvrån. Skälet, säger han, är att de helt förkastar tanken på företagsvinster i skolans värld.

Det betyder i sin tur att alla de övriga med olika entusiasm är för avkastning och avans. Vissa menar att det till och med är riktigt bra.

Fler och fler skolor köps upp av de stora aktörerna. Det finns i dag i Sverige fem sex riktigt stora konglomerat om man räknar skolkoncernerna och de som i sin tur går in och ut som kapitalstarka ägare: Academedia, Baggium, EQT, Bure, FSN Capital och allt vad de heter. Ingen har riktig koll på vem som äger vem och huruvida de är lämpliga ägare. Inte ens regeringen, medger Björklund.

För riskkapitalbolag som till exempel EQT handlar det enbart om avkastning. De äger under ett antal år och säljer med god vinst, när verksamheten nått ett högre värde. Låt oss kalla det en viss förädling, för att helt respektlöst använda en term från 1980-talets fastighetsboom, den som senare utlöste 1990-talets svåra ekonomiska kris.

Fastighetsförädlingen var helt enkelt en vacker omskrivning för hyreshöjningar. Det gick så länge det gick. Bestånden, ofta i miljonprogramsområden, såldes till allt högre priser tills någon blev sittande med Svarte-Petter när ingen längre vågade fortsätta ta risken och marknaden dog.

Skolföretagens förädling är, enligt vinstintressets förespråkare, effektivitet och skicklighet. Verkligheten är mer krass. Där är det i huvudsak besparingar som ger överskotten. Färre lärare, sämre utbildade lärare, billigare läromedel. Även elevrekryteringen görs vinstgivande.

Men till skillnad från fastighetshajarna tar skolbaronerna inga risker. Den risk som legitimerar en vinst på en tuff marknad existerar överhuvudtaget inte här. Skolpengen och annan offentlig finansiering rinner till i en aldrig sinande ström. Frågan är om man ska sätta det på marknadens konto för skicklighet och effektivitet. Eller på kontot för ren spekulation.