Malmö har alltid varit en invandrarstad

I Malmö låste jag aldrig min cykel

Malmö behöver jobb och bostäder, men viktigast av allt behöver Malmö hålla ihop, skriver Eva Franchell.

Det har hörts många brösttoner i veckan.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ville fälla justitieminister Morgan Johansson och Moderaternas Ulf Kristersson hängde på. Som Bill och Bull anklagade de justitieministern.
– Han har gjort för lite, sa Åkesson.
– Gör inte sitt jobb, ekade Kristersson.
Ingen kan påstå att de två högerledarna stod för veckans sans och balans. De eldade upp sig själva och hela den svenska befolkningen.
Inte var Malmöborna betjänta av det.
För medan politikerna väsnades uppe i Stockholm var det snarare rädslan som spred sig i Malmö. Till slut återstår ju bara den. Människor vågar knappt gå på sina egna gator. Vi måste förstå att Malmöborna är både arga och rädda.

Jag växte upp i Malmö och ser på kartan hur sprängningar och skjutningar sprids över stan. Ingenstans går du säker. En ung mamma skjuts ihjäl på Sergels väg. Hon har sin baby i famnen. Skotten faller klockan tio en vanlig måndagsförmiddag i medelklassområdet Ribersborg.
Det är klart att invånarna blir rädda.
Möllevången är ett lite hippare område, ungefär som Malmös Södermalm. På dagarna pågår här en pittoresk torghandel nedanför statyn ”Arbetets ära”. Det är ett trivsamt område med många krogar och runt hörnan ligger Folkets park.
I helgen sköts två femtonåriga killar utanför pizzerian vid Möllevångstorget. Klockan var nio på fredagskvällen och restaurangerna längs torget var fulla med folk.
Ett par minuter tidigare hade en bil sprängts mitt i stan, bara något kvarter från min gamla skola. Hittills i år har 200 sprängningar rapporterats till polisen. En tredjedel av dem i Malmö. Under de senaste åtta åren har 38 människor skjutits ihjäl i Malmös gängmiljö.

För ett par år sedan var jag nere för att bevaka ett par skjutningar i Nydala och Gullviksborg, två traditionella förorter med miljonprogramshus i gult tegel. Jag minns särskilt en 19-årig kille som sköts ihjäl en varm sensommardag. Gärningsmännen stod med ryggen mot en fotbollsplan och tog fram sina automatvapen medan barnen spelade boll bakom dem.
Då var det förorten som drabbades så det blev inte så stora rubriker. Nu är det hela staden som påverkas och rädslan blir mer påtaglig. Danmark förstärker sitt gränsskydd vid Öresund. Malmö var först i landet med att bygga en ”gated community”, ett grindsamhälle som är låst för allmänheten. Och det är inte en händelse att Staffanstorps kommun just nu lanserar en reklamfilm om familjen som flyr Malmö.
Risken finns att själva rädslan driver folk i sär.
Jag brukar besöka min bror som bor i Detroit. En gång var det en levande stad men i takt med ökande fattigdom och brottslighet ökade också utflyttningen. Medelklassen flyttade allt längre bort medan den fattiga befolkningen blev kvar. Arbetslösheten i Detroit City rusade, husen förföll, ingen betalade skatt och till slut gick hela staden i konkurs.
I dag har många av de gamla husen rivits. Återuppbyggnadsarbetet har påbörjats, men Detroit är fortfarande en av de dödligaste städerna i USA för att det är en extremt segregerad stad.

Visst behöver Malmö fler poliser som kan gripa förövare och stoppa den knarkhandel som är roten till så mycket ont. Staden behöver mer pengar till bättre skolor och fler fritidshem. Den behöver jobb och bostäder, men viktigast av allt behöver Malmö hålla ihop.
Jimmie Åkesson skyller allt på invandrarna, men Malmö har alltid varit en invandrarstad, när jag var barn var det inget särskilt med det. Då cyklade jag genom hela stan och jag var aldrig någonsin rädd. Och inte låste jag min cykel för jag visste att i Malmö kunde man lita på folk.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.