Det måste väl ändå vara medfött

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Hur är läget? Fick du en tjejmobil i julklapp? Inte? Aftonbladet skrev om den för några veckor sedan. Samsungs nya mobil för tjejer är liten, vinröd och kommer i en ask som ser ut som en puderdosa. ”Telefonen kan självklart användas av bägge könen, men den har vissa extra tjejiga funktioner”, säger Kirsi Harju, marknadschef på Samsung.

Med ”tjejiga funktioner” menar hon att tjejmobilen kan räkna ut dina procentuella chanser att bli gravid. Om du knappar in din vikt och längd berättar den om du är för fet. Dessutom kan tjejmobilen upplysa om hur många kalorier som försvinner om man dammsuger i en kvart.

Jag borde inte sura ur. Jag borde garva. Men Samsungs tjejmobil passar alltför bra ihop med vår tids ständigt närvarande berättelse om könens olikhet. Pocketböcker på temat ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus” säljer som smör. Stå upp-komiker drar dråpliga historier om äkta makar som inte förstår varandra. Biologiska skillnader mellan könen har blivit ett lika neutralt samtalsämne som vädret: ”Jag gav minsann mina pojkar dockor att leka med. Men de fortsatte bara peka på bilar. Det måste vara medfött.”

I boken Genus – om det stabilas föränderliga former – beskriver Yvonne Hirdman, professor i historia, hur uppdelningen i ”manligt” och ”kvinnligt” har omhuldats och utvecklats i 2000 år. Om mannen är A, är kvinnan icke A, a eller B. Könsförtrycket är ständigt närvarande. Oavsett hur kvinnan beskrivs, beskrivs hon alltid i relation till mannen. Och som sämre än honom.

Gud skapade kvinnan av mannens revben. Därför ska hon heta Maninna, säger Bibeln. Mannen är A. Kvinnan blir a, en sämre version av honom. Det tänkandet tar form redan under antiken och når sin höjdpunkt under 1800-talet. Då söker naturvetenskapen bevis för det som antikens män bara hade antagit. ”Nu räknades det. Och vägdes det. Och mättes. Och beläggen hopades: Vägde inte Hans hjärna i genomsnitt ca 50 gram mer än Hennes hjärna?” skriver Hirdman.

Parallellt med uppfattningen om kvinnan som en ofullständig man levde berättelsen om kvinnan som mannens motsats. 1871 lanserade Charles Darwin evolutionsteorin och idén om det sexuella urvalet. Han menade att män säkrar sin fortplantning i strid med varandra. Därför måste de skaffa sig en rad förnämliga andliga och kroppsliga egenskaper. Kvinnans roll i dramat blir att föda, uppföda och behaga. Därför utvecklar hon inte samma intellekt som mannen. Han är fortfarande A. Hon blir B.

Kvinnan som a och B är schabloner som lever än i dag, konstaterar Hirdman. a spökar när löner ska sättas och chefer ska utses. B hyllas i festtalen. Att vara A (en riktig människa) är fortfarande förbehållet mannen.

Debatten om homosexuellas rätt att prövas för adoption rasar för fullt. Motståndarna brukar säga att de värnar ”barnens bästa”. Barn ska inte ha två mammor eller pappor, för då är de annorlunda och blir mobbade. Men är det verkligen mobbning homoadoptionsmotståndarna befarar? Som norm är kärnfamiljen på väg ut. Många barn lever redan i andra familjekonstellationer än mamma, pappa, barn. De skulle knappast höja på ögonbrynen (om inte deras föräldrar lärde dem att homosexualitet är perverst).

Nej, motståndet mot homoadoptioner bygger nog mer på omsorg om könsrollerna än på omsorg om barnen. När människor av samma kön lever med varandra är relationerna A-a och A-B inte längre givna. Då motbevisas tesen att kärlek kräver en kvinna och en man som är varandras motsatser.

Vad kunde vara värre i ett samhälle som bygger så mycket av sin kultur, och så många av sina relationer, på föreställningen om könens olikhet? När könsrollerna inte längre fungerar, osäkras människan. Då måste hon själv bestämma vem hon ska vara, bortom ”manligt” och ”kvinnligt”.

Hu så hemskt. Ring nån från din tjejmobil och klaga.

Åsa Petersen