Barnfattigdomen är en skam för Sverige

Jag tror inte på Gud, säger läkaren. ”Jag ber inte om recept. Jag vill bara veta vad som pågår på mina mottagningar.”

Det går en farsot över Sverige av ryggont och ständig trötthet. Sjukskrivningarna minskar något, men fortfarande är hundratusentals utslitna.

Läkaren i Tove Alsterdals pjäs ”Packa, packa!” undrar vad som finns bakom.

Det var länge sedan jag såg en så angelägen pjäs som när Norrbottens­teatern och Teater Scratch spelade ”Packa, packa!” i Stockholm förra veckan. Texten rymmer rotlöshet, globalisering, längtan. Och framför allt verkliga människor, med alla sina bottnar.

Den andra personen i Alsterdals pjäs, Fredrika, kommer till läkaren med sin trötthet i pjäsens början. Sedan bryter hon upp från byn och ansvaret för sin gamla pappa, återvänder i andra akten med självförtroende och lyskraft.

Någonstans i mitten talar hon om längtans obrytbara kraft: ”gallerstaket och vilsenhet och värsta nordanvinden rår inte på, för det gör bara längtan ännu mycket större.”

Längtan och frigörelse. Har politiken rum för sånt bland siffror och förtalskampanjer?

Längtan kan också vara den där utlandsresan som klasskompisarna åker på eller att plocka smultron vid ett eget sommarställe. Om några veckor är vårterminen slut. Härligt för många. En lång väntan för andra. Fortfarande lever många barn i familjer som inte har råd att åka på semester.

Ja, jag vet. Vi skrev samma sak förra sommaren och året innan. Det grymma är att verkligheten fortfarande är likadan.

I entrén till ett av Stockholms stadsbibliotek sitter en papier-mache-figur med Aftonbladet i händerna. ”Det delade Sverige”, står det på förs­tasidan.

Artikelserien år 2001 fick stor uppmärksamhet. Fem år senare går ekonomin för högvarv. Nu kommer också jobben, enligt nya siffror från SCB. Statistikerna berättar också att hushållens nettoförmögenhet ökat med närmare 500 miljarder kronor sedan år 2001. En tiondel av befolkningen står för 71 procent av förmögenheten.

De flesta har fått det ekonomiskt bättre sedan 1990-talskrisen. Ändå levde 116 000 barn med ensamstående föräldrar i ekonomisk utsatthet år 2003, enligt Rädda barnen. Regeringens siffror är lägre, men oavsett det exakta talet är varje fattigt barn ett för mycket.

Målet att halvera beroendet av socialbidrag har misslyckats.

Det märks sällan i ekonominyheterna. Där snyftar iÌ´1;stället aktieägare efter de senaste dagarnas börsfall.

Dessutom är det synd om oss som bor i bostadsrätt, läser jag i Dagens Nyheter. Inte ett ord om hur många som blivit miljonärer på de senaste årens bostadsrace.

Samtidigt backar finansminister Pär Nuder om beskattningen av reavinster från hus och bostadsrätter.

Hittills är det över hundra miljarder kronor som inte har beskattats. Ja, läs en gång till. Mer än 100 miljarder kronor.

Nu ska det också gå att slippa skatta för den som köper sommarhus i Spanien.

Kanske måste det finnas en möjlighet att skjuta upp beskattningen, men siffrorna är stötande när de läggs bredvid uppgifterna om de fattiga barnen. Ännu värre vore att avskaffa fastighetsskatten, som kristdemokraterna vill.

Regeringen har förbättrat barnens situation, skrev statsrådet Morgan Johansson nyligen på Aftonbladets debattsida. De stegen är alldeles för små. Det hjälper inte heller att det är ännu sämre i andra länder. Sätt upp ett djärvt mål i det socialdemokratiska valmanifestet.

Utrota barnfattigdomen. Pengarna finns.

Följ ämnen i artikeln