3 av 60 på sosse- expeditionen hade en utomnordisk bakgrund

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I förra veckan fick en av mina vänner jobb efter att ha varit arbetslös i två år. Hon hade sökt mer än 300 jobb men blev inte ens kallad till en anställningsintervju trots universitetsutbildning. Att hon nu fick ett arbete berodde på att hon fick en praktikplats och därmed möjlighet till ett riktigt jobb.

Min väninna är bara ett exempel på hur svårt det är för invandrare att få jobb i Sverige. Även länsarbetsnämndens senaste rapport visar att det för invandrare har blivit mycket svårare att hitta arbete. Hur ska invandrarna någonsin bli integrerade i det svenska samhället när det förekommer diskriminering överallt?

Många människor med hög utländsk utbildning får inte jobb där deras kunskaper tas till vara. Vissa brister i det svenska språket kan inte förklara detta. För större arbetsuppgifter som kräver specialkunskaper kan inte en extra språkgranskning av slutresultatet antas ha någon betydelse.

Den unga generationen med invandrarbakgrund tror inte längre att det är arbetslösheten i stort som lägger hinder i vägen för dem utan att det är deras ursprung som är skälet till att de inte får jobb. De känner både hopplöshet och frustration och tycker att det är meningslöst att ens försöka skaffa sig ett yrke.

I den politiska debatten diskuteras integrationsfrågorna flitigt. Men det är sällan någon som har något konkret att säga. Ett litet steg framåt är dock att man allt oftare har börjat diskutera problemet med diskriminering – att majoritetssamhället inte är öppet för människor med utländsk bakgrund. Annars har man ofta fått intrycket av att det är invandrarna som inte är tillräckligt lika svenskarna för att det ska fungera.

Men även när det gäller diskriminering står debattörerna oftast frågande både inför vad det beror på och vad man ska göra åt problemet. Mitt förslag är att politikerna går till sig själva för att förstå orsakerna till diskrimineringen. De ledande politikerna är ju också arbetsgivare om än för små organisationer.

När jag granskade socialdemokraternas partiexpedition visade det sig till exempel att av 60 anställda hade endast 3 personer ickenordisk bakgrund. I ungdomsförbundet SSU där majoriteten av medlemmarna har invandrarbakgrund och där personomsättningen av naturliga skäl bör vara stor har bara en av tjugofem anställda invandrarbakgrund. Han är ekonomiassistent.

Vad är det för speciell kompetens man måste ha för att kunna jobba med politik på SSU:s förbundsexpedition som inte går att hitta bland alla deras invandrade medlemmar? Ännu mer oförklarligt blir det när man tänker på att SSU profilerar sig på integrationsfrågor. Jag har försökt nå den personalansvarige förbundssekreteraren på SSU för att få en kommentar till detta men inte lyckats.

Jag är mest besviken över hur det ser ut i det parti jag sympatiserar med. Det visar sig dock att det inte ser ett dugg bättre ut i de andra politiska partierna.

Diskrimineringen kommer att fortsätta till dess att arbetsgivarna ser den hos sig själva och är beredda att göra någonting åt den. Diskriminering beror inte på att ett gäng ondskefulla arbetsgivare har gått ihop i en komplott för att aldrig någonsin låta invandrare integreras i det här samhället. Diskrimineringen är inte heller en samhällsvetenskaplig abstraktion som bara kan förklaras med statistiska metoder.

Diskriminering är att vanliga hyggliga arbetsgivare gång efter gång inte anställer en invandrare utan en infödd svensk. Det är dags att ställa arbetsgivarna till svars för detta.

Emine Onatli (ledare@aftonbladet.se)