Allians för förnekelse

Mötet i Maramö

Tar nya tag I helgen är det toppmöte hemma hos Annie Lööfs föräldrar i Maramö där Alliansen ska diskutera framtiden.

Nöjdhet, förnekelse, förvirring och förnyelse.

Det är fyra steg som varje organisation i förändring måste gå igenom när den drabbas av kris.

Särskilt svårt kan det vara att förstå att man lever i förnekelse – det ligger så att säga i sakens natur. Ofta är vägen dit från nöjdhet, där allt fungerar bra, nästan omärklig. Det handlar om små, små förändringar som gör att organisationen inte längre orkar leverera.

Nyckelpersoner som försvinner, konkurrenter som vässar sig, förändringar i omvärlden.

Här är min hobbypsykolo­giska diagnos: Fredrik Reinfeldts allians befinner sig mitt i förnekelsestadiet. Möjligen rör de sig mot total förvirring.

Detta är i alla fall säkert: Av någon förnyelse ser vi ännu inget spår.

I helgen ska Fredrik Reinfeldt och hans allianskollegor åka hem till Annie Lööfs föräldrar i Maramö och ha toppmöte om Alliansens framtid.

En sak får man ge Lööf: Hon såg vartåt det barkade redan i somras, när hon i Almedalen anklagade parti­ledarna i Alliansen för att sakna glöd. Eller som hon uttryckte saken: ”Det är dags att trycka på den stora knappen ’refresh’.”

Reaktionerna från allianskollegorna då: iskall tystnad. Ingen verkade sugen på att åka hem till Annies mamma och pappa för att ta nya tag.

En Centerkollaps och åtta månader senare hade Reinfeldt inte längre något val. Något måste han bjuda Lööf på. Och ett möte i Maramö är trots allt billigare än det förra räddningspaketet till Centerpartiet – en halvering av restaurangmomsen till en kostnad av fem miljarder.

Frågan är bara detta: Vad är meningen med mötet i Maramö egentligen? Alliansen har ju inte längre någon politik, inget gemensamt projekt.

Nej, jag överdriver inte. Slut själv ögonen och fun­dera: Vilka är regeringens viktigaste förslag för att få ner arbetslösheten?

Det finns inga.

Arbetslösheten parkerar nu över åtta procent. Ungdomsarbetslösheten är bland de högsta i Europa. Jobbpakten, som skulle ge jobb till unga, har havererat. Bolagsskattesänkningen, höstbudgetens stora satsning, har i stället gått till vinstutdelning till stor­bolagens ägare.

Sen är det tomt.

Dessutom: en akut- och förlossningsvård i kris, en skola med allt sämre resultat, ett försvar utan försvarsförmåga, en ökande bostadsbrist. Detta i kombination med en regering som är – nöjd!

Det är inte utan att man förstår Annie Lööfs frustration.

Alliansen saknar i dag svar.

Det finns ingen samsyn om vägen framåt. Ta vilket politikområde som helst: skatter, a-kassa, skola, försvar, synen på Europa. I fråga

efter fråga ökar konfliktytorna, och partierna glider isär.

Med både Center­partiet och Kristdemokraterna parkerade på eller strax under riksdagsspärren, är inte heller Alliansen något tro­värdigt regeringsalternativ.

Det troligaste är att mötet i Maramö blir en sådan där desperat uppvisning i påklistrad enighet som ofta kommer före den stora

kraschen i en relation. Som att ett skaffa barn till, eller flytta till hus.

Stora leenden, många tillsatta arbetsgrupper, exakt noll verklig värme och gemenskap. Och i efterhand kan man så lätt se att förhållandet egentligen var slut för länge sen.

Så vad ska Fredrik Reinfeldt egentligen gå till val på, om han väljer att sitta kvar som partiledare?

Enkelt. Det kommer en punkt i alla makthavares liv när de tycker att det faktum att de har makten i dag är det bästa argumentet för att de ska få fortsätta ha den i framtiden.

Fråga valfri man född på 1940-talet. Eller Göran Persson, strax före valet 2006. Eller Fredrik Reinfeldt, denna gråa vårvinter 2013.

Fredrik Reinfeldt kommer gå till val på – Fredrik Reinfeldt. Och lite grann på Anders Borg.

Jag sade ju att diagnosen var förnekelse.

Följ ämnen i artikeln