Det 23:e porträttet
En historia. Tjugotvå porträtt. Alla män. Riktigt så kort låter sig ingen epok sammanfattas. Men ändå ger på något sätt dessa tre meningar och sex ord ett tydligt perspektiv på det sekel under vilket Sveriges modernisering huvudsakligen ägde rum.
”Sveriges statsministrar under 100 år” (Bonniers) är ett ambitiöst bokprojekt som inleddes 2006 och som i går presenterades i färdigt format i riksdagens andrakammarsal: tjugotvå biografier över lika många statsministrar under Per T Ohlssons och Mats Bergstrands redaktörskap.
Under perioden från liberalen Karl Staaffs första ministär 1905–1906 till den regering som Fredrik Reinfeldt nu kämpar för att få att överleva har demokratin både hunnit göra sitt stora segertåg och naggats i kanten av en allt hungrigare marknad som tycker att det där med folkvälde är en omständlig och tidsödande fördröjningsfaktor. Folkhemmet har inretts och bodelats. Välfärden byggts upp och urholkats. Vardagen har blivit global och mycket digital.
Politiskt har Sverige gått från maktdelning till maktkoncentration, som statsvetarnestorn Olof Ruin vid gårdagens seminarium beskrev skillnaden mellan å ena sidan förhållandet mellan kungamakt och parlament och å andra sidan regering och riksdag.
Historieprofessorn Christina Florin satte fingret på viktiga strukturer bakom statsministerkavalkaden: patriarkatet och den manliga vänskapen, nätverken, släktskapen. Statsministerhistorien är sannerligen en männens historia.
Så här långt.
Förr eller senare ska porträtt nummer tjugotre fogas till raden. Kanske redan i höst. Och då blir det äntligen en kvinna.