FÖRÄNDRING
Belägrade Chicago blev befrielsens samlingsplats
9 november 2008. En av vår tids främsta fotografer, Richard Avedon, lämnar efter sig samlingsvolymen ”Porträtt av makten”. En av bilderna, från 2004, föreställer Barack Obama. Skarp blick, allvar. Han bär ingen kavaj och skjortan är uppknäppt i halsen. Associationerna styr mer mot medborgarrörelse och aktivism än auktoritär makt.
Fyra år senare, när makten kan tillhöra honom, ekar Obamas tal av paroller från 60-talets medborgarmanifestationer:” Respect, empower, include”. Antirasismens budskap om människovärde, engagemang och delaktighet.
I Chicagos Grant Park håller han segertal: Unity and change, säger han. Maktens försiktiga ”enighet” förenas med det radikala ”förändring”.
Historien kan vridas bakåt fyrtio år, åter till Chicago och Grant Park. Tjugo- kanske trettiotusen poliser och militärer slog ned det väldiga och radikala upproret mot Vietnamkriget, mot makten och mot demokraternas konvent och presidentkandidat, Hubert Humphrey.
Norman Mailer, då aktivist, skrev därifrån det mäktiga reportaget ”Chicagos belägring”. Efter våldet, polisbrutaliteten, protesttalen, attackerna mot Hiltonhotellet och tårgasen växte
Richard Nixon fram som president.
Förvandlad stad
När fyra decennier förflutit har Grant Park i Chicago förvandlas från förtryckets till befrielsens väldiga samlingsplats.
”Chicago, det är vårt land, det är Amerika. Det är en bild, en metafor för allting”, skrev Studs Terkel, Chicago-
journalisten som drog sig tillbaka för en dryg vecka sedan. Han hade hunnit till 96 år när han dog.
Studs Terkel, översatt och introducerad i Sverige av Dieter Strand, rapporterade om samtal med människor i trettio-
talets fattiga, krisande Amerika i boken ”Hårda tider”.
Hårda tider väntar
Tiderna är på nytt hårda. Hundratusentals kan, knäckta av skuldbördan, tvingas lämna sina hem. Arbetslösheten växer; bilindustrin är på väg att slås ut. Lönenivån ligger stilla eller pressas nedåt. Budgetunderskottet är lika svindlande stort som det kapital som hälls i landets hopplösa krig. En procent av befolkningen äger 21 procent av landets alla tillgångar. Resultat av ett kvarts sekel nyliberal ekonomisk politik (Clintons år hör dit).
Valet av Obama är också ett uppror mot den ekonomiska ordningen och den ekonomiska eliten. Den svaga, splittrade fackföreningsrörelsen har den här gången mobiliserat med sin kampanj Working America. Den rörelsen har drivit krav om fackliga fri - och rättigheter och värvat politiker som stöd. En av de som ställt upp för facket är Barack Obama.
En av de ytterst få journalister som dragit med sig bandspelare och anteckningsblock, för att likt Studs Terkel dokumentera arbetarnas villkor, är New York Times Steven Greenhouse. Rapportboken The Big Squeeze har den Terkel-inspirerade underrubriken: Hårda tider för den amerikanske arbetaren.
Facket motarbetas
Ett par tusen konsultbolag hyrs in för att bekämpa och förinta fackliga organisationer, ”union busting”. Fackliga förtroendemän sparkas systematiskt. Fackliga organisatörer utestängs från fabriker. Stora bolag som Wal-Mart bryter systematiskt mot lagar om arbetstider och arbetsmiljö.
Minimilöner skruvas ned till tre dollar i timmen. Följaktligen har Wal-Marts företagsledning varnat sina anställda för en Obama-seger.
De senaste fem-sex åren har ytterligare sju miljoner löntagare räknats in bland de snart femtio miljoner som saknar sjukförsäkring.
Restaureringsarbete väntar
Greenhouse visar att Obama i huvudsak solidariserar sig med de viktigaste fackliga kraven. Det mest betydelsefulla är att återupprätta fackliga friheter. Sambandet mellan en stark facklig rörelse och inkomstutjämning är positivt och starkt.
Den i alla avseenden reaktionära konservatismen som började byggas med Ronald Reagan blickade tillbaka på den amerikanska myten om ”den skinande staden på kullen”. Den staden ligger nu i ruiner. Högerns ibland underförstådda, ibland tydliga rasism är besegrad.
Det stora restaureringsarbetet förestår.
Den amerikanske filosofen Martin Walzer skriver förhoppningsfullt i vänstertidskriften Dissent: ”Obama kommer säkert att bli en mer radikal president än han föreställt sig.”